Eftersom melonerna ännu inte hunnit mogna vände vi intresset mot westernskyttarna.
Sent på eftermiddagen klev vi av Greyhoundbussen i Green River efter en sjutimmarsfärd från Denver i Colorado. Green River ligger i mellersta Utah utefter Interstate 70, mitt i ett vilt urtidslandskap med mäktiga platåberg och klippformationer i fonden. För att vara ett så litet ställe finns här en imponerande anhopning av motell: Ramada, Comfort Inn, Motel Six, vi räknade till sammanlagt tretton skyltar.
Den första person vi stötte på i Green River var Justin, en självutnämnd hippie som hade blivit avkastad av tåget till Los Angeles, anklagad för fylla, därefter haffad av den lokala polisen. Nu hade de skjutsat honom till hållplatsen - "visa dig inte i det här countyt igen" - och han väntade att få kliva på bussen för att fortsätta sitt luffande.
- Men polisen behandlade mig hyggligt, sade Justin.
Strax därefter träffade vi Pat Brady, en lågmäld vänlig man i femtioårsåldern som trots
mycket kort varsel villigt ställde upp för att visa oss vad Green River har att erbjuda. Hustrun Kathy var med som chaufför eftersom borgmästare Brady var konvalescent efter en hjärtoperation.
Floden, den mäktiga strida Green River, sätter sin prägel på stan. Green River bevattnar melonodlingarna men framför allt lockar den turister från hela USA som är sugna på forsränning i kanot och gummibåt, "rafting". Turismen, och i någon mån jordbruket, är det som skapar jobb här. Under kalla kriget fanns en missilbas utanför stan, men den lades ned redan 1974 - enda kvarvarande minnet är en vitmålad Athenamissil som står uppställd i stadsparken.
- Det är ett bekymmer att turistindustrin är så dominerande. De anställer helst folk säsongsvis och inte gärna på heltid, så en löntagare måste ha två tre jobb för att klara sig. Det är inte bra för familjerna. Vi
behöver få hit andra näringar, sade Pat Brady, som sköter förtroendeuppdraget som borgmästare vid sidan av sin tjänst som biträdande rektor vid Green River High School.
Och kanske blir Brady bönhörd fortare än han anar. Ett kanadensiskt gruvbolag har nyligen investerat en halv miljard kronor för att leta efter uran i närheten, och på två andra håll i kommunen borras det efter naturgas.
Men än visar Green River inga tecken på att vara en "boomtown", trots att turistsäsongen närmar sig sin höjdpunkt. Vi mötte inga andra fordon när vi skumpade ut till Green Rivers mesta sevärdhet, Crystal geyser, en gejser som sprutar kallvatten, världens enda i sitt slag.
Och så var det detta med western-skjutning, eller cowboy action shooting som det egentligen heter. I stans västra utkant, på ett inhägnat område, håller skytteföreningen Rio Verde Rangers till. Det är en av de livaktigare klubbarna inom cowboy action shooting, som är den senaste flugan inom sportskytte. Det började i Kalifornien i början av 1980-talet och har spridit sig vidare. Nu lär det finnas över 100.000 ut-övare över hela världen och tävlingsformen växer även i Sverige.
Att westernskytte fått fäste i Utah är inte konstigt. Det var i de här trakterna Butch Cassidy och Sundance Kid, den gamla västerns sista laglösa, gömde sig mellan sina bankkupper och tågrån. Området var också det sista som upptäcktes av de vita ny-byggarna. Först efter nordstatsmajoren och äventyraren John Wesley Powells expedition 1869 kunde Green Rivers flöden kartläggas.
Robert och Kaye Nelsons westernmunderingar smälter in alldeles utmärkt i det karga och tidlösa landskap som omger skjutbanan. Till vardags är makarna Nelson ett strävsamt lärarpar, Kaye är lågstadielärare och Robert undervisar i trä- och metallslöjd. Men på helgerna förvandlas de till sina respektive alias, Doc Nelson och Senorita Tira Todo. Iklädda tidstypiska kläder och med vapen från tiden då vilda Västern vanns åker de runt på tävlingar i Utah och närliggande delstater. Robert Nelson är en av Utahs bästa westernskyttar och har även nått en framskjuten placering i End of Trail, världsmästerskapet i sporten.
De tävlande går runt på en bana med flera skyttestationer där olika scenarier utspelas: ett fängelse-upplopp, en shootout i en saloon, ett anfall från fientliga indianer. Målen består av plåtfigurer och för de tävlande gäller det att träffa så många som möjligt på så kort tid som möjligt. Skytten följs av en funktionär. Denne bär en timer som mäter både tiden och antal skott. Missade mål innebär tidstillägg.
Robert Nelson drar snabbt och bär sina revolvrar lågt. Med sin mustasch och vaggande gång skulle han kunna vara den skjutglade sheriffen Wyatt Earp. Och Kaye Nelson, i bredskyggig hatt och med dramatiskt hårburr, ser ut att när som helst kunna hoppa upp på hästryggen med Winchestergeväret redo, likt prickskytten Annie Oakley.
- Andra spelar golf på sin fritid, vi har mer utbyte av det här. Det finns många saker som fängslar med westernskjutning, förutom själva tävlingsmomentet. Vapnen, klädseln - det blir som att praktisera kulturhistoria, säger Robert Nelson, en fyrtioåring som har bott i Green River i hela sitt liv.
I familjen finns också tioårige sonen Carson, eller Karson the Kid som han kallas när han tävlar i westernskytte.
- Han har skjutit sedan han var sex, säger pappa Robert stolt.
Nelsons har ungefär trettio handeldvapen i sin ägo.
- Vi är intresserade av skjutvapen helt enkelt. Jag växte upp på en bondgård där vi alltid hade vapen omkring oss, för att jaga, skrämma bort vilt eller skjuta prick, säger Robert Nelson, som inte har något till övers för dem som vill införa hårdare vapenlagar.
- Det är ju stora städer med hårda vapenrestriktioner, som Chicago och Washington, som har mest problem med vapenvåld.
Vi beundrar Roberts lilla Derringer, "en liten pistol som mest användes vid spelborden", och konstaterar att vapenfrågan inte är något ämne i årets presidentval.
USA:s vapenlagar, som är mycket liberala med europeiska mått mätt, vill ingen av kandidaterna ändra på. Det vore politiskt självmord. Majoriteten av det amerikanska
folket har samma inställning som Robert och Kaye Nelson: det andra författningstillägget i USA:s grundlag, som stadgar varje medborgares rätt att bära vapen, måste försvaras till varje pris.