DN:s korrespondent Michael Winiarski svarar på tre frågor om Mellanösternkonferensen i Annapolis.
Blir det fred i Mellanöstern nu?
Nej, det lär dröja, eftersom en verklig förhandlingsprocess mellan Israel och palestinierna inte ens har inletts. Det som har hänt i Annapolis är att USA:s president George Bush har fått palestinernas ledare Mahmoud Abbas och Israels premiärminister Ehud Olmert att starta fredsförhandlingar.
De har nu ungefär ett år på sig att komma fram till en lösning som innebär att en stat med namnet Palestina upprättas. Många tvivlar på att det ska gå så snabbt. De olösta frågorna - Jerusalems status, gränsfrågorna, Palestinaflyktingarna - är alltför svåra.
Var alltså mötet i Annapolis en framgång?
Ja, i den meningen att förväntningarna var extremt låga och att det nu finns ett formellt ramverk för att bedriva förhandlingar. Dessutom tycks Bush ha bestämt sig för att till slut, under det dryga år som återstår av hans mandatperiod, göra det som många har vädjat om i sju år: att engagera USA:s tunga inflytande för att understödja en rörelse i fredlig riktning.
En lika viktig faktor är att flera arabländer, som inte ens erkänner staten Israel, kom till mötet i Annapolis. Det är ett uttryck för en gemensam oro över att ett fortsatt våld i de palestinska områdena ökar stödet för islamiska extremister och fundamentalister, vilket i sin tur gynnar Irans växande inflytande i Mellanösterm. Många av de sunniarabiska regimerna - till exempel Saudiarabien - fruktar det shiamuslimska Iran mer än de hatar Israel.
Även Syrien deltog på mötet - varför?
Uppenbarligen är regimen i Damaskus så angelägen om att få till stånd förhandlingar om Golanhöjlderna, som Israel erövrade 1967, att man är redo att trotsa sin iranska bundsförvant. Det är en klar missräkning för Iran, som inte erkänner "den sionistiska regimens" (Israels) rätt att existera och har kritiserat Syriens närvaro i Annapolis.