Vardagen kommer före Castros hälsa

Stämningen i Havanna är avvaktande. Bedömare är övertygade om att förändringar är nära förestående.

Kuba är i dag ett land utan tydligt politiskt ledarskap. I fem månader har Fidel Castro varit frånvarande, en frånvaro som inte minst märks genom att hans tidigare så ofta förekommande tal inte längre hörs på radio eller tv.

När han i juli meddelade att han skulle genomgå en allvarlig operation och därför tänkte lämna ifrån sig sina maktbefogenheter till sin fem år yngre och betydligt mindre karismatiske bror Raul, var det ingen som vågade spekulera i hur länge han skulle vara borta.

Efter hand som tiden gick tilltog dock rykten om hans nära förestående död, rykten som har förstärkts av att den kubanska regeringen uttryckligen sagt att den betraktar Fidels hälsa som en statshemlighet.

En ansedd spansk läkare, José Luis García Sabrido, som undersökt Fidel Castro, förnekade nyligen att den kubanske ledaren skulle ha cancer. Han hävdade tvärtom att Fidels tillstånd är stabilt och att han återhämtar sig från operationen.

Strax före nyår meddelade också Fidel Castro från sjuksängen att han, som han uttryckte det, långt ifrån gett slaget om sin hälsa förlorat.

De flesta kubaner tar dessa och andra uppgifter med en rejäl nypa salt. De avvaktar och ser vad som händer. För många är det fullt tillräckligt att bekymra sig om vad man ska äta till middag följande dag.

På den privata grönsaksmarknaden i stadsdelen Vedado i Havanna finns lök, tomater, rotfrukter och andra grönsaker i en omfattning som statliga butiker sällan kommer i närheten av.

Men för America Sobrina är bergen av grönsaker och frukt ingen tröst. Hon rynkar bekymrat pannan och säger:

- Tio pesos för en knippa lök? Kan det stämma?
Grönsaksförsäljerskan Grisel slår ut med händerna och svarar att, ja, det är priset.

- Då får det vara. Jag kan nog hitta lök i de statligt subventionerade butikerna också, säger America Sobrina uppgivet.

Hon är en av många kubaner som har svårt att få vardagen att gå ihop. Och det trots att den kubanska regeringen nyligen redovisade tillväxtsiffror på drygt tolv procent för 2006, en siffra som, om den stämmer, gör landets ekonomi till den snabbast växande i hela Latin-amerika.

Bakgrunden till tillväxten är framförallt att Venezuelas president Hugo Chavez förser Fidel Castro med kraftigt subventionerad olja och att Kuba skickat tiotusentals läkare till sina allierade Venezuela, Bolivia och Brasilien, där de utför arbeten som kommer de fattigaste till del men som också inbringar inkomster till den kubanska staten.

Men många vanliga kubaner märker inte av de höga tillväxtsiffrorna annat än genom de kommunikéer som partiledningen utfärdar. Den djupa depression som Kuba genomgick under 1990-talet är över, men det är långt kvar till det artificiella välstånd som landet kunde åtnjuta under de årtionden som Sovjet-unionen köpte kubanskt socker till överpriser.

Regimen har svårt att öka produktiviteten, inte minst på grund av att den förhärskande planekonomin är ett klumpigt styrinstrument i den globala ekonomin. Samtidigt har ett slags parallell ekonomi vuxit fram i städerna, framför allt inom tjänstesektorn. I Havanna är det numera vardag att anlita "illegala" taxichaufförer, mekaniker och frisörer.

Denna svarta marknad får också sin näring från den småskaliga korruption som de senaste åren tilltagit i landet. Inte minst inom turistnäringen, där utländsk hårdvaluta utgör en svår frestelse för många lågavlönade kubarner.

Drygt 48 år efter det att Fidel Castro, Ernesto "Che" Guevara och de andra unga männen i den numera legendariska gerillan lyckades driva ut diktatorn Batista från Kuba har landet förändrats i grunden.

De stora sockerodlingarna finns fortfarande kvar, men avkastningen är långt ifrån lika god som under näringens guldår i början av 1900-talet. De reformer som efter revolutionen gjorde högre utbildning och sjukvård tillgängliga för alla kubaner har fört med sig en kraftig höjning av den generella levnadsstandarden, och fyra femtedelar av befolkningen bor numera i städerna - vilket är det omvända förhållandet mot 1959.

Samtidigt är det främst tjänstesektorn som driver ekonomin framåt i dag, inte minst turismen.

Det enda som är sig likt är den spända relationen till USA:s regering.

Handelsembargot som USA sedan flera decennier riktar mot Kuba har under Bushadministrationen skärpts ytterligare, efter påtryckningar från de grupper av hårdföra Miami-baserade exilkubaner som med alla medel söker ett regimskifte i Kuba.

- De där hårdföra grupperna i Miami är Fidels bästa vänner - och våra värsta fiender, säger Hector Palacios när DN träffar honom i hans hem i Havanna.

Han är en av den inhemska oppositionens mest välkända företrädare och för en knapp månad sedan frigavs han efter sitt senaste fängelsestraff. I april 2003 dömdes han till 25 års fängelse för sin politiska verksamhet - i praktiken för att ha spridit ett förslag om demokratiska reformer i Kuba.

- Vi inom den inhemska oppositionen söker en fredlig övergång till demokrati. Men polariseringen mellan USA och Castros regim gör att säkerhetspolisen kan motivera att slå ned hårt mot oss, säger Hector Palacios, som frigavs av hälsoskäl.

- Under min tid i fängelse tvingades jag bo i en minimal cell om 1,5 x 2 meter, där värmen ibland steg uppåt 40 grader. De gav mig för lite mat, för lite vatten, för lite motion, och utsatte mig för psykologisk tortyr, säger han sammanbitet.

Men Hector Palacios blev också den förste politiske fången som frigetts sedan Raul Castro tillträdde som landets tillförordnade ledare. Än vågar dock få tro att det är en signal om en lättnad av det politiska järngrepp som kommunistpartiet hållit om Kuba det senaste halvseklet.

En del av Raul Castros uttalanden tyder på att han har för avsikt att ändra på den ledarstil som hittills präglat landet. Bland annat höll han den 20 december ett tal till studenter i vilket han uppmanade till "en mer livlig debatt om landets framtid". Han sade också att det är nödvändigt att tillåta intern kritik för att utveckla Kuba.

- Det är viktigt att förstå att Fidel och Raul är två fullständigt olika personer. Raul har alltid varit en lågmäld, välorganiserad person. Det har varit nödvändigt eftersom den äldre brodern krävt fullständig underkastelse, säger Angel Tomas Gonzalez, en av Kubas mest framstående oberoende journalister, som bland annat skriver för den spanska tidningen El Mundo.

- Fidels ledarstil har präglats djupt av hans uppväxt på landsbygden i östra delen av landet, som på 1920-talet var mycket lik den amerikanska Vilda västern. Han är son till en sockerplantage-ägare, en auktoritär man som hade flera kvinnor, en gammaldags "caudillo".

- Jag tror att detta påverkade Fidels ledarstil, medvetet eller omedvetet. Han har alltid varit en man som krävt total kontroll och underkastelse. Fidel är helt enkelt den sista socker-caudillon här på ön. Naturligtvis en mycket begåvad caudillo. Men tiderna har förändrats och hans ledarstil är inte längre effektiv.

En sak är dock säker. Oavsett vad den yngre brodern vill göra, så måste han hela tiden ta hänsyn till vad Fidel Castro vill, så länge denne är i livet. Och Fidel Castro har varit uträknad förr.

• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Skriv ut