Varför är den amerikanska nationen så uppdelad i denna fråga? Att något land inom EU skulle acceptera att en stor del av befolkningen inte skulle ha rätt till sjukvård framstår ju som otänkbart.
– Det beror delvis på att många amerikaner är nöjda med sin egen sjukvårdsförsäkring. De flesta som tillhör medelklassen har ett utmärkt försäkringsskydd – ofta betalt av arbetsgivaren – till en låg egenkostnad. Och sjukvården är mycket bra för dem som har pengar eller är försäkrade.
– Så finns den ideologiska spricka som går tvärs igenom hela USA. Många traditionellt konservativa amerikaner anser att var och en ska ansvara för sin egen välgång. Alla ska ha lika chanser att lyckas, men välfärd ska inte med hjälp av skattepengar spridas ut till dem som inte är framgångsrika.
– Från republikansk sida framställs reformen som att staten ”tar över” sjukvårdssystemet. Men trots att det bara är Demokratiska partiet som står bakom reformen är lagen inte särskilt radikal. Där finns inget som liknar ett heltäckande offentligt sjukvårdssystem av europeiskt slag, något sådant har aldrig funnits i korten. Dagens privata sjukvårdssystem behålls i huvudsak intakt. Det skapas inte ens en ”public option”, med en offentlig aktör som får konkurrera med de privata försäkringsbolagen. Den idén föll i praktiken bort redan tidigt förra hösten.
– I själva verket inträffar det paradoxala att samtliga representanthusets republikaner röstar nej till en lag som innehåller saker som republikaner har föreslagit i åratal. En kärnpunkt är att man inte petar på den privata försäkringsmarknaden. Dessutom innehåller detta lagförslag en ”gåva”, värd miljarder, till försäkringsbranschen: drygt 30 miljoner nya kunder som får statliga subventioner för att köpa sjukförsäkring.
– Konservativa kommentatorer anser att striden om sjukvården på ett djupare plan handlar om ett pågående ”kulturkrig”. De framställer det som att på ena sidan står de ”liberaler” som anser att Washington (statsmakten) vet bäst och ska kontrollera allt större delar av samhället. På den andra de ”patrioter” som tycker att individerna ska ha ökad makt över sina liv och behålla valfriheten.
Finns det något som liknar folklig medvetenhet bland amerikanerna om hur det europeiska systemet fungerar, och i vilken grad skulle det i så fall vara en utbredd uppfattning att det amerikanska är överlägset?
– Ja, det är en stor del av opinionen som tycker att det är pinsamt att USA är det enda utvecklade industriland i västvärlden som inte har allmän sjukvård, och att det ändå är det dyraste i världen. Men en annan del av opinionen anser att USA har världens bästa sjukvårdssystem och är övertygad om att sjukvårdssystemet i länder som Kanada, Storbritannien och Frankrike är lika med byråkrati, ineffektivitet och långa köer.
– Ändå finns det fog för att tala om en ”historisk dag” i USA. Barack Obama ser ut att lyckas med det som rader av amerikanska presidenter har försökt men inte lyckats med: att få igenom någonting som påminner om ett sjukförsäkringssystem som täcker de flesta amerikaner. Redan Theodore Roosevelt (president 1901–1909) hade denna ambition, och därefter har så olika presidenter som Harry Truman, John F Kennedy, Richard Nixon och Bill Clinton försökt. Barack Obama kan därmed i detta avseende placeras intill Franklin D Roosevelt, som 1935 fick igenom socialförsäkringslagen, och Lyndon B Johnson, som 1965 fick igenom Medicare, statlig sjukvård för de äldre, och Civil Rights Act, som förbjöd den utbredda rasdiskrimineringen i landet.
Konservativa och moderata bland Demokraternas kongressledamöter uppges oroa sig för återval om de röstar ja till Obamas plan. Riskerar de verkligen sina mandat på grund av detta när upphetsningen i frågan väl lägger sig efter ett eventuellt ja?
– Barack Obama har argumenterat för att det är värt den politiska risken. Att det är viktigare att göra det rätta – att fatta ett historiskt beslut – än att tänka på sitt eget återval. Samtidigt menar han och flera demokratiska strateger att sjukvårdsreformen i själva verket kan bli en valvinnare, och att en ”massaker” på demokrater i höstens kongressval inte alls är given. Argumentet är att dels har demokraterna visat sig regeringsdugliga, dels kommer reformens fördelar snart att visa sig för vanliga amerikaner och att luften därmed går ur Republikanernas skrämselpropaganda. Samtidigt kan Republikanerna framställas som ett parti som månar om försäkringsindustrin men struntar i vanliga amerikaners hälsa.