Historiens mest upplysta och rikaste värld bär på skamfläckar. Aldrig har fler gått i skola, aldrig har välståndet varit så stort, och aldrig har kommunikationerna varit bättre. Ändå är 1,4 miljarder människor fattiga och 8,8 miljoner barn dör varje år av enkla infektioner.

Egentligen vet vi vad som krävs för att gnugga bort dessa skamfläckar, vilket flera goda exempel från Asien, Latinamerika och – på senare år – Afrika visar. Det handlar lika mycket om gott styre som om pengar.

För tio år sedan klubbades FN:s millenniedeklaration vid den dittills största samlingen av världsledare. Det var ett av de stora ögonblicken i det globala samarbetets historia och präglades av optimismen inför ett nytt årtusende. Ambitionen var att ”göra vårt yttersta för att befria våra medmänniskor – män, kvinnor och barn – från den extrema fattigdomens elände och förnedring”.

En grupp experter fick i uppdrag att koka ner denna vida ambition till åtta mätbara så kallade millenniemål. De bygger i sin tur på de lovvärda ambitioner som gång på gång hade slagits fast under en rad FN-möten under 1990-talet.

Efter tio år är resultatet blandat. Vissa av målen ser ut att uppnås, medan andra blir besvikelser. Finanskrisen och stigande livsmedelspriser har delvis bromsat framstegen. Dessutom oroar utvecklingsglappet mellan främst det framgångsrika Ostasien och delar av Afrika, som hittills stått stilla.

Skillnaderna i vad som åstadkommits är enorma mellan asiatiska tigerekonomier som Kina, Vietnam och Thailand å ena sidan och konflikthärjade länder som Somalia, Sudan och Afghanistan å den andra.

Klyftorna inom länderna är dessutom ibland ännu större.

En svårlöst fråga på mötet kommer att bli hur konkreta de nationella handlingsprogrammen ska vara. Millenniemålen är visserligen globalt definierade, men varje land ska ändå ha sin egen uppfyllnadsplan.

Toppmötet i New York nästa måndag är enligt FN sista chansen för världens stats- och regeringschefer att enas om hur man ska skynda på utvecklingen.