Sedan katastrofen den 12 januari 2010 har världssamfundet avsatt flera miljarder dollar till nödhjälp och återuppbyggnad av Haiti. Men hur dessa biståndslöften och en veritabel invasion av internationella hjälporganisationer och kändisinsatser har hjälpt Haitis folk är svårt att få en klar bild av.
Det pågår utan tvivel omfattande insatser som hjälper många individer. Problemet är bara att den massiva hjälpinjektionen är en droppe i havet. Tusentals får hjälp, men de behövande räknas i miljoner. En talesman för Röda korset, en av de stora hjälpaktörerna, konstaterar:
– Haiti är den största biståndsinsatsen vi någonsin har genomfört i stadsmiljö, och ändå är det som att skrapa på ytan.
I lägret ”Mais Gate 1” nära Toussaint L’Ouverture-flygplatsen med minst 8 000 invånare ger lägerledningen en nedslående bild. Ingen mat levereras, alla måste försöka klara livhanken själva.
– Det kommer in väldigt mycket bistånd i landet, men det hamnar till stor del hos de korrumperade haitiska myndigheterna, säger Carlos Pierrot, medlem i lägerkommittén.
Från Haitis osynliga regering förväntar sig ingen någonting.
Mer än åtta månader efter att jordbävningen slog till mot Haiti, den svåraste naturkatastrofen som har hemsökt öriket på hundratals år, ser det i stort sett likadant ut som vid vårt senaste besök i mars. Stadslandskapet domineras av rasrester, och de hemlösas tältläger breder ut sig på varje ledig markplätt.
När vi landar i Port-au-Prince är de tusentals hjälparbetarna och journalisterna som hade slagit läger på betongplattan borta. De väldiga upplagen av lastpallar med förnödenheter har fraktats bort. US Army har gett sig av. Den nybyggda ankomstterminalen skiner. Vi befinner oss i en kuliss som har smällts upp framför den gamla spruckna terminalen.
– Vart pengarna går vet vi inte, de når i varje fall inte oss. Kanske gör de hjälporganen rikare, de kör omkring i fina vita bilar. Samtidigt finns det många familjer som inte har något att äta, säger Boyer Sansoir i ”Zon B”.
En ljuspunkt är att en ny latrin håller på att muras, vilket förbättrar hygienen. Men det är också ett tecken på att lägertillvaron är på väg att permanentas.
Den brutala sanningen är att de flesta av lägrens dryga miljonen invånare kan glömma att få nya, riktiga hem inom de närmaste åren. Det finns flera skäl till att ingen återuppbyggnad har inletts. Brist på ledig mark är en anledning. En annan oklara ägarförhållanden.
Ibland gör flera personer anspråk på samma tomt.
Bland biståndsexperterna råder enighet om att de hemlösas tältläger inte kommer att försvinna på länge.
Minst fem sex år, troligen längre, blir de kvar. Både omvärlden och många haitier har orealistiska förväntningar på hur snabbt Haiti kan återhämta sig. Röda korset och någ- ra andra organisationer har börjat bygga ”transitional shelters”, övergångsskydd, som är små stugor i plywood. Sammanlagt är det 700 familjehus som vartdera ska rymma fem personer.
Två hus delar på en dusch och toalett. Det är bättre än tält, men fortfarande är det bara 3 500 människor som får denna uppgraderade lägertillvaro.
Intill La Piste-lägret, med 50 000 invånare, pågår arbetet med att uppföra några hundra av stugorna. Det krävdes en lång förhandlingsprocess med myndigheterna för att få loss marken.
– Det är värt mycket för de hundratals barnfamiljer som får bättre skydd, säger Matthew Cochrane, informationssamordnare för Internationella röda korsets operation i Haiti.
Hem- och arbetslösa haitier från La Piste har anställts för att röja marken och snickra ihop stugorna. Mari-Marcel Pierre, 19 år och gravid i sjätte månaden, är en av dem. Hon tjänar motsvarande 40 kronor per dag.
– På så vis kommer jag att få råd att betala för sjukhuset när jag ska föda, säger hon.