Akut brist på vatten är det största problemet för internflyktingarna. I staden Erbil i norra Irak finns nu minst 6.846 familjer som inte haft tillgång till vatten mer än någon gång i veckan.
Familjer bor under bar himmel, ockuperar tomma hus eller betalar hundratals dollar i månaden för ett rum eller två, i provisoriska betongskal. På grusvägarna leker barnen i avloppsvattnet som rinner i dikena.
De undermåliga vattenledningarna var inte dimensionerade för den gigantiska flyktingströmmen. Dessutom är brist på vatten sedan länge ett problem i de torra regionerna i norr.
Vi träffar Wajida Hamad Amin och hennes anhöriga, en av de drygt tusen flyktingfamiljer som bor i Khabad några mil utanför Erbil.
Wajida Hamad Amin berättar att hon flydde hit från Mosul tillsammans med sina tre barn och deras familjer. Nu är de nio personer som delar på två rum i ett halvfärdigt hus.
– De dagar som min dotter och mina söner lyckas få jobb inne Erbil har vi mat. Annars är vi beroende av hjälporganisationernas matsäckar, säger Wajida Hamad Amin.
Hennes dotter får ibland dagjobb som städare på ett sjukhus. Sönerna tar bussen in till Erbil klockan tre varje morgon för att i god tid ställa sig i kö på en samlingsplats dit byggledare varje dag kommer för att köpa tillfällig arbetskraft.
Till i vintras hade Wajida Hamad Amin, hennes barn och tre barnbarn, tillgång till vatten var tredje dag.
För att överleva var de beroende av de hjälporganisationer som delade ut vattentankar. Den autonoma kurdiska lokalregeringen, KRG, har med utländsk biståndshjälp, bland annat från svenska Qandil, förbättrat vattentillgången så att familjerna nu har vatten varannan dag.
Fjortonåriga Aya Ahmed har inte gått i skolan sedan 2003 då hennes familj flydde hit från Bagdad. Tillsammans med sina föräldrar och fyra syskon bor hon ett par kvarter bort. Hon tillhör den generation som inte kommer att ha någon grundskoleutbildning.
– Jag skickar sms till mina kusiner och skolkamrater i Bagdad. Några av dem är hemma eftersom deras skola är stängd. Själv hann jag gå tre år i skolan och nu är det väl för sent att börja om, funderar hon.
I de autonoma kurdiska delarna av norra Irak byggs det nya skolor. Men den närmsta arabiska skolan ligger inne i Erbil, fyrtio minuter bort. Så långt har föräldrarna inte råd att låta henne åka. Inne i Erbil där hyrorna är dubbelt så höga har familjen inte råd att bo.
Under den halvfärdiga betongtrappan, som leder upp till en övervåning som ännu inte finns, ligger säckar med mjöl och bönor från olika hjälporganisationer.
I det kvarter vi besöker i Khabads utkanter bor sammanlagt 400 flyktingar. Den kvartersansvariga säger att 17 familjer flyttat tillbaka till Bagdad. Främsta skälet är att många inte längre klarar av att leva i norra Irak där priserna fördubblats.
I Bagdad är det inte säkert att deras hem finns kvar. Sannolikt har någon annan flyttat in och då väntar långvariga rättsstrider.