– Nej, jag vet inte vad jag ska göra. Vad jag, och vi, behöver nu är hjälp. Och det snabbt. Vi har ont om mat, och inget vatten, säger Maria Felicia.
Världssamfundet har reagerat starkt på den haitiska katastrofen, så mycket vet hon. Men Maria Felicia undrar varför hon och de hundratals andra som nu bor på ett fält i stadsdelen Simon City i Port-au-Prince ännu inte har nåtts av någon hjälp.
Det ser ut som en provisorisk tältstad. Men vid en närmare titt är det inte tält, utan tygsjok som har spänts över några pinnar. De enda goda nyheterna är att det inte är kallt och inte regnar. Men annars finns inte mycket hopp för haitierna.
När jag tar mig runt i den svårt sargade huvudstadens centrum är människor övervägande samlade och lugna.
På den tredje dagen av den pågående humanitära katastrofen ligger desperationen ännu inte ovanpå ytan. Värst är nog vattenbristen. Unga och gamla kommer fram till mig och tecknar med handen mot tungan. Den uttorkade. Brist på vatten påverkar redan folks psyken, men kommer snart att slå hårt mot den fysiska hälsan.
Ovanpå det finns den tärande oron över alla nära och kära som kan finnas bland de tiotusentals som tros ha omkommit under de sammanrasande husen.
– Ovissheten är värst, säger André Gusmy, en ung byggnadssnickare som befann sig i en liten by några mil från Port-au-Prince där bara ett hus krossades. Men han har mängder med släktingar i huvudstaden.
Eller hade. Han har inte hört ifrån någon av dem. Nu är han här för att söka rätt på dem. Letandet försvåras av att mobilnätet i stort sett ligger nere.
– Vi får ingen information. Det är en usel regering, eller snarare ingen fungerande regering alls. Så jag vet inte om jag förlorat några eller i värsta fall alla mina släktingar.
Hela Port-au-Prince befinner sig ute på gatan. Delvis på grund av rädsla för nya efterskalv, men lika mycket därför att en stor del av befolkningen inte längre har tak över huvudet. Tillsammans med de husrasrester och grus som blockerar gatorna gör mängden gående och stående människor att biltrafiken ofta korkas igen.
Ju närmare kärnan i Port-au-Prince jag kommer, desto värre är förstörelsen, och desto mer dyker associationerna till Groznyj och Beirut upp i mitt huvud. En livlös fot som sticker fram under en presenning. Flugbemängda kroppar under upplösning, som ingen tar hand om. Den dävna liklukten. Människors tomma blickar.
Vi passerar en 100 meter lång tillplattad kaka av sprucken betong. Det här var för bara några dagar sedan en sprudlande marknad i tre plan, där man kunde köpa allt i matväg.
Omkring 500 försäljare, och ett okänt antal kunder, lär ha befunnit sig här vid femtiden i tisdags då jordbävningen på ett ögonblick fick hela konstruktionen att falla ihop. De som befann sig därinne kan inte ha haft stor chans att överleva.
Men en kvinnlig försäljare är ännu i livet. Jag hör hennes avlägsna rop, som från underjorden fast bara några betongblock skiljer oss åt. En man med munskydd försöker förtvivlat gräva sig igenom med sina bara händer. Det som skulle krävas för att rädda henne, lyftkranar eller grävmaskiner, syns inte till.
Hon lever, har inte gett upp, trots tre dygn i mörker utan mat och vatten. Men under betongen är hennes rop allt svagare. Ingen utlovad utländsk räddningspatrull syns till här.
När jag återkommer till flygplatsen landar flera grupper med räddningspersonal. En man på FN:s samordningsbyrå säger till mig att det nu finns 17 tunga räddningsteam på plats.
De kommer från hela världen och är sammanlagt flera hundra räddningsexperter. Den största gruppen kommer från USA, och jag ser en stor brigad från södra Florida packa upp sin utrustning och rasta sina räddningshundar.
Kommer försäljerskan under den kollapsade marknadshallen att hinna bli räddad? Det är en kapplöpning mot klockan. Flera överlevande har redan dragits fram ur ruinerna.