Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Världen

”Vi har fått nog av hat och provokation”

02:18. DN på plats i Paris där tolv personer dödades i attacken mot redaktionen Charlie Hebdo.

I dag är det ett år sedan det blodiga terrorattentatet mot satirtidningen Charlie Hebdo i Paris.

På ytan verkar livet fortsätta som vanligt, men smärtan är stor och undantagslagarna stränga.

Anne Sartre minns fortfarande hur hon hörde de dova, olycksbådande smällarna precis när hon öppnade sin port.

Attacken mot Charlie Hebdos redaktion skakade en hel värld.

– Den chocken, smärtan. Det gick inte att ta in. Ändå kom det att bli ännu värre, säger Anne Sartre.

Hon höjer sin kamera mot minnesplaketten över de elva personer som mördades av bröderna Chérif och Said Kouachi den 7 januari 2015. Plaketten sitter en bra bit upp på fasaden utanför Rue Nicolas Appert nummer 10, intill porten. Nedanför ligger en blomsterkrans inlindad i den franska trikoloren, en officiell hyllning från president François Hollande själv.

Foto: Mehdi ChebilParisbon Anne Sartre hade velat se något roligare än en plakett till minne av de mördade tecknarna på Charlie Hebdo. Foto: Mehdi Chebil.

Åskådare blev smärtsamt förvånade när den avtäcktes häromdagen – en av de mördade satirtecknarnas namn, Georges Wolinski, var felstavat – y i stället för i på slutet. Paris borgmästare Anne Hildalgo, som också var på plats, lovade där och då en ny plakett medan Maryse Wolinski, offrets änka, ilska inte kände några gränser:

– Jag har gått från chock till chock det här året. Den här blev för mycket, jag är förbannad, sa hon till den franska nättidningen 20 minutes kort därpå.

Några timmar senare har ”y:et” provisoriskt förvandlats till ett i med hjälp av ett guldfärgat puder.

Anne Sartre suckar.

– En plakett. Så trist, så humorlöst. De hade varit värda något mycket vackrare, mer spännande.

I kvarteret där redaktionen låg pryds flera av fasaderna av grafittimålade porträtt och mosaiker på de mördade, vissa tvättas bort, men uppstår igen.

– Precis som jag tror att Charb, Wolinski, Tignous och de andra skulle ha velat ha det.

Anne Sartre prenumererar självklart på Charlie Hebdo. Men det omdebatterade och kontroversiella specialnumret som började säljas i går, dagen före årsdagen, gillar hon inte.

På omslaget: en gudsliknande figur i skägg, iförd fotsid skjorta. Han har en kalashnikov på ryggen, han är blodbesudlad och tycks fly. Rubriken lyder ”Ett år senare – mördaren är fortfarande på fri fot”. I tidningens ledare gör Riss, den nuvarande chefredaktören som skadades svårt vid attackerna, med svavelosande vokabulär upp med alla religioner.

– Jag tror vi är många som tröttnat, det blir för mycket av det grövsta, alla poängerna är redan gjorda. Vi har fått nog av provokation och hat, jag ser inte poängen med att fortsätta, säger Anne.

Foto: Mehdi ChebilRay Cospérec köper senaste numret av Charlie Hebdo i en tidningskiosk vid La Bastille. Foto: Mehdi Chebil.

Men åsikterna går isär. I tidningskiosken vid La Bastille vet Patrick Morault att han kommer sälja tio gånger fler nummer av Charlie Hebdo i dag än normalt.

– Jag tycker det är magnifikt, bättre än så här kan det inte uttryckas, säger Roy Cospérec, som köper specialnumret i en tidningskiosk vid La Bastille.

Att köpa tidningen är för honom att försvara ateismen, att stå upp för de grundläggande värden som Frankrike bygger sin nation på – frihet, jämlikhet, broderskap.

– Vem står upp för alla som inte tror? Nu hörs bara olika religiösa grupperingar, som om Frankrike bara bestod av religiösa människor. Det är ju långt ifrån sant. Den bedövande majoriteten är inte praktiserande troende, och min bedömning är att det gäller även judar och muslimer.

Foto: Mehdi ChebilVäggmålningar till hyllning av tre av de mördade tecknarna har satts upp nära satirtidskriften Charlie Hebdos tidigare redaktionskontor. Foto: Mehdi Chebil.

Klockan är elva när vi ses. Patrick Morault, som äger tidningskiosken, har fortfarande en bunt kvar att sälja. Upplagan, en miljon exemplar, gjorde att den verkliga rusningen uteblev. Alla som vill kommer att kunna få ett exemplar. För ett drygt år sedan, när Charlie Hebdo bara en vecka efter attentaten kom ut med sitt ”Allt är förlåtet”-nummer, syntes tidskriften överallt, köerna ringlade utanför tidningskioskerna, på kaféerna lästes den flitigt. Nu syns den mest i debatter på tv.

”Allt är förlåtet”, skämtade redaktionen på Charlie Hebdo för 51 veckor sedan. Då hade även mordet på en polis i Montrouge och attackerna mot den judiska matbutiken Hyper Cacher i Porte de Vincennes, där fyra judar miste sina liv, inträffat.

I dag, då Paris lider av sviterna efter ännu ett terrordåd, där 130 människor dödades i de sex samordnade attentaten den 13 november, kan man tillägga att ingenting heller är glömt eller kommer att glömmas.

Foto: Mehdi ChebilAdil Afoukati, född i Frankrike, menar att han efter dåden mot Charlie Hebdo börjat tappa tron på Frankrike. Foto: Mehdi Chebil.

Livet i Paris ser på ytan ut att gå vidare efter sorgen och smärtan. Men trots stadens latinska devis ”Fluctuat nec mergitur” – ungefär ”skeppet som kränger men inte går i kvav” – så dominerar just känslan att båten är på väg att sjunka.

– Jag förstår över huvud taget inte vart vi är på väg. Nu införs lagar som inskränker människors frihet, det som tidigare var otänkbart – att dra in medborgarskapet för en person född i Frankrike – är en politisk realitet och man talar öppet om andra klassens medborgare.

Det är Adil Afoukati, 31, som säger det. Hans föräldrar är födda i Marocko, han själv är så fransk man kan bli säger han. Men trots att han under sin uppväxt ofta känt sig diskriminerad och illa behandlad på grund av sitt ursprung, särskilt av polisen, så var det inte förrän dagen efter attackerna mot Charlie Hebdo som han blev riktigt upprörd och började tappa tron på Frankrike.

Klockan var strax efter lunch dagen efter den blodiga attacken i Paris. Han son Yazid, 13, kom hem från skolan, helt uppriven.

– Han var alldeles blek, han var bottenlöst förtvivlad. När jag frågade vad som hänt berättade han att han blivit kallad för smutsig arab och djävla jihadist av en lärare. Han går i en helt vanligt, kommunal skola. Jag fick en chock.

Enligt honom var det sonens första möte med ett alltmer rasistiskt och islamofobiskt Frankrike. Det tog hårt. Adil Afoukati bestämde sig för att slåss för sin sons medborgerliga rättigheter, men bemöttes med kalla handen, såväl av skolledningen som av Frankrikes motsvarighet till Skolinspektionen.

– De sa till mig att det lät osannolikt och att det inte var någonting de tänkte agera på. Jag blev vansinnig. Jag har ägnat hela mitt liv åt att uppfostra mina barn till stolta, franska medborgare, så behandlas de så här i den kommunala skolan.

Adil Afoukati gav sig inte. Dels fick han uppmärksamhet i medierna, dels skaffade han då en advokat efter att även åklagare lagt ned utredningen.

I november kom domen. Läraren befanns skyldig och dömdes att betala en symbolisk euro till Adil Afoukati.

– Sedan försöker den franska staten säga till mig att här gäller lagen lika för alla, här slåss vi för vår frihet och jämlikhet och vi kämpar mot radikalisering av unga. Hade jag inte slagits för min son och bekostat en egen advokat hade ingen ens brytt sig.

Adil Afoukati är övertygad om att Frankrike har en lång, svår väg framför sig. Att klyftorna mellan olika etniska grupper ökar snabbare än någon anar eller vill erkänna.

– Min son går fortfarande hos en kurator, han är arg, sårad. Och jag tänker inte dölja för dig att händer det igen – ja, då tänker jag ta lagen i egna händer, säger han.

Ahmed Dahlil, 34, också muslim, upplever att det som slarvigt kallas vardagsrasism kommit att bli nära nog institutionaliserat.

Två veckor efter attacken den 13 november fick han sparken från sitt jobb i säkerhetskontrollen på flygplatsen Orly, strax söder om Paris. Enligt honom själv var den enda orsaken att han vägrade raka av sig sitt skägg.

– Ja, jag är religiös, men jag har aldrig pratat religion på mitt jobb och jag skulle aldrig drömma om det heller. Jag hade jobbat där i fem år utan några problem och så plötsligt kommer det ett krav på att man måste raka av sig skägget. Jag vägrade, säger han.

Även han har, med hjälp av CCIF, Collectif contre islamofobi en France, en intresseorganisation mot islamofobi i Frankrike, dragit i gång en juridisk process mot sin forna arbetsgivare.

– Jag är inte den enda som fått sparken på väldigt lösa boliner. Jag är rädd för vad som är på väg att hända, säger han.

Foto: Mehdi ChebilNär vi söker kontakt med CCIF:s talesperson Yasser Louati vill han först inte berätta var kontoret ligger. Till slut stämmer vi möte vid en metrostation i Paris norra förorter. Han slussar oss vidare till kontoret vars ingång ligger väl dold bakom en smutsig och stökig lastkaj. Kontoret har vandaliserats och rädslan för nya attacker är ständigt närvarande.

Här sitter jurister som ger råd, stöd och driver diskrimineringsärenden och uppenbara fall av islamofobi. Deras agenda är politisk och uppenbar: de beskriver hur den franska staten döljer de ständiga attacker som sker mot moskéer, mot beslöjade kvinnor och mot den diskriminering som sker dagligen. Antalet fall som registrerats av organisationen under 2015 är sex gånger fler än året innan, en bra bit över 1 000.

I den lokala moskén, där allas väskor numera genomsöks och där vi inte får fotografera och ingen vill ha sitt namn i tidningen, manar man till lugn. Islamofobi och rasism har alltid funnits, det är inget nytt och inget man heller bör piska upp, menar mannen som står för säkerheten.

Foto: Mehdi ChebilNaima Tagounit, som aldrig tvekat att gå med sin sjal tätt om huvudet, har märkt en attitydförändring. En granne har slutat hälsa, andra tittar bort, säger hon. Foto: Mehdi Chebil.

Naima Tagounit, som aldrig tvekat att gå med sin sjal tätt om huvudet, har dock märkt en attitydförändring. En granne har slutat hälsa, andra tittar bort.

– Vi muslimer lider och sörjer attackerna lika mycket som alla andra, det är fruktansvärt och ingenting som har med min religion eller gud att göra.

– Vi är också lika rädda som alla andra. Att nya terrordåd ska drabba oss, drabba andra, här i Paris. Nu studsar man till så fort man hör ett ljud och det påverkar allas vardag, säger hon.

För henne finns det bara ett Paris, ett Frankrike. Där lever alla sida vid sida.

Foto i text: Mehdi Chebil.

Detta har hänt.

7 januari

Bröderna Said och Chérif Kouachi stormar tidskriften Charlie Hebdos redaktion i centrala Paris. De skjuter ihjäl elva personer och dödar en polis utanför byggnaden. Sedan flyr de från platsen. Efter våldsdådet hålls stora demonstrationer runt om i världen, under ledordet ”Je suis Charlie” (Jag är Charlie).

8 januari

En polis skjuts ihjäl strax utanför Paris. Bröderna Kouachi rånar en bensinstation i Aisne i norra Frankrike. USA uppger att Said Kouachi har tillbringat flera månader på ett av al-Qaidas träningsläger i Jemen.

9 januari

Bröderna Kouachi tar en man som gisslan och förskansar sig i ett tryckeri i byn Dammartin-en-Goele norr om Paris. Samtidigt tar Amedy Coulibaly kunder som gisslan i en kosherbutik i Paris. När skymningen faller genomför polisen synkroniserade räder på båda platserna. Bröderna Kouachi skjuts ihjäl och deras gisslan överlever. I gisslandramat i kosherbutiken dödas fyra judar av terroristen Amedy Coulibaly. Han skjuts sedan ihjäl av polisen vid dramats upplösning.

11 januari

En video läggs ut på nätet där en man som tros vara Amedy Coulibaly hävdar att han är medlem av Islamiska staten.

13 november

En rad koordinerade terrorattacker inträffar i Paris och i förorten Saint-Denis. Kvällen inleds med att tre självmordsbombare slår till mot Stade de France, följt av skjutningar på flera platser – däribland konserthallen Bataclan. Totalt dödas 130 personer, varav 89 på Bataclan. Sju av gärningsmännen dör. Islamiska staten tar på sig dåden.

AFP, Reuters

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.