- Jag var själv flera gånger övertygad om att allt var slut, säger Frohwein vars ena förälder, pappan, var jude.
På torsdagen är det 60 år sedan sovjetiska Röda armén befriade Auschwitz, döds- och arbetslägret i Oswiecim i södra Polen som blivit symbol för Förintelsen och den värsta nazistiska ondskan. Mellan 1,1 och 1,5 miljoner människor gasades, sköts eller misshandlades till döds i stamlägret Auschwitz I och i "dödsfabriken" Birkenau (Auschwitz II) tre kilometer bort. 90 procent av offren var judar.
Den här januaridagen berättar Willi Frohwein om sina fasansfulla upplevelser för Saskia Krüger och Johanna Boczianowski, gymnasieelever i Berlin.
- Den som varit i Auschwitz kommer aldrig därifrån. Bilderna finns alltid i mitt huvud, säger Frohwein när han träffar tonåringarna i Berlinstadsdelen Wannsee, i huset där nazisterna i januari 1942 beslutade om "den slutgiltiga lösningen av judefrågan" som Förintelsen kallas i ett knastertorrt protokoll. Det går en rak linje från villan i Wannsee till Auschwitz och andra dödsläger, och i den skakande utställningen som finns att se i husets bottenvåning ägnas Auschwitz ett eget rum.
Dagen innan Saskia Krüger och Johanna Boczianowski träffar Willi Frohwein besöker de, tillsammans med DN, Auschwitz. Det är en kall och blåsig vinterdag, och snöflingor far runt i luften.
Med allvarliga ansiktsuttryck går tonåringarna runt bland de röda tegelbyggnaderna i Auschwitz I och de kvarvarande träbarackerna i Birkenau. De tittar på bilder av utmärglade människor och döda kroppar, de ser berg av hår som rakats av lägerfångarnas huvuden, och från ett torn kan de titta ut över järnvägsrampen i Birkenau där SS-läkare skilde "arbetsföra" från sjuka, utmattade och åldringar. De som skickades åt vänster sändes direkt till gaskammaren. För dem som kommenderades åt höger återstod ett kort liv med svält och hårt arbete.
Utanför gaskammaren och krematoriet i stamlägret tvekar Johanna Boczianowski innan hon går in.
- Man känner sig liten, konstaterar hon.
Kanske går det aldrig att förstå vidden av det ofattbara som skedde i Auschwitz, menar skoleleverna. Men besöket gör det konkret.
Saskia Krüger och Johanna Boczianowski är tagna efter besöket. Men de tror inte att de känner sig mer berörda, eller upplever det annorlunda för att de kommer från Tyskland. Fast historien gör att tyskar har ett särskilt ansvar inför framtiden, menar de.
- Jag tror vi vet mer om nazisttiden för att vi är tyskar, säger Saskia Krüger och berättar att Förintelsen har en stor plats i skolundervisningen, i historia, i samhällskunskap och i litteraturstudier.
På Saskia Krügers och Johanna Boczianowskis skola, Erich Fried-gymnasiet, ägnar sig eleverna också åt Förintelsen i olika projektarbeten. Skolan är byggd efter kriget, och på tomten stod tidigare ett vanligt bostadshus. Fjorton judar som bodde i huset mördades i Auschwitz och andra koncentrationsläger. Eleverna har forskat i deras historia, och på trottoaren utanför skolan finns minnesstenar med de dödades namn.
- Det är viktigt att veta vad som hände för att något liknande inte ska ske igen. Det är mödosamt, men det lönar sig, säger Saskia Krüger strax efter att hon och Johanna lämnat Auschwitz genom lägerporten med den cyniska inskriften "Arbeit macht frei" (Arbete gör dig fri).
Framför den porten stod den då 20-årige Willi Frohwein i mars 1943. De var över hundra personer som trängts samman i samma godsvagn. Tio eller tolv av de yngre jagades av SS-soldater till Auschwitz stamläger. De övriga, förstod Willi Frohwein senare, skickades direkt till gaskammaren.
- Visste ni vad som väntade? undrar Johanna Boczianowski.
- Nej, något sådant kunde man inte föreställa sig. Och ordet Auschwitz hörde jag första gången under transporten, svarar Willi Frohwein.
Vakterna tog ifrån Frohwein och de andra alla ägodelar. De fick randiga lägerkläder, de fotograferades och de fick ett nummer tatuerat på armen.
- Titta här, säger Willi Frohwein och visar fram vänster underarm där det står 122 785.
På fångkläderna fanns samma nummer, med en judestjärna intill.
Willi Frohwein skickades till ett tvångsarbetarläger och en fabrik som kemiföretaget IG Farben hade i anslutning till Auschwitz. Efter två månaders hårt arbete och undermålig mat var Frohwein så svag och nerbruten att han kom tillbaka till stamlägret. Han var drygt 1,80 lång, men vägde under 40 kilo.
Två gånger ropades senare Willi Frohweins nummer upp när SS-läkare sorterade ut fångar till vad som kallades för lättare arbete. Båda gångerna kallades han tillbaka i sista stund.
- Nu vet jag att de skickades till gaskamrarna i Birkenau.
Ständigt såg Willi Frohwein människor omkring sig som var så utmattade och utmärglade att de inte hade någon chans att överleva.
- Vad händer med känslorna när man ser lidande överallt? vill Saskia Krüger veta.
- Man släpper aldrig det man upplever. Än i dag, 60 år senare, kan jag se detaljer framför mig, svarar Frohwein.
När den sovjetiska armén närmade sig Auschwitz i januari 1945 skickades Willi Frohwein, liksom runt 56 000 andra lägerfångar, i väg på dödsmarscher med vidare transport i öppna järnvägsvagnar västerut.
- Många var så svaga att de bara orkade ett par kilometer. De som föll ihop vid vägkanten sköts ihjäl av SS-män, minns Frohwein.
När kriget gick mot sitt slut fanns Willi Frohwein i koncentrationslägret Bergen-Belsen som befriades av brittiska soldater.
- Hur orkar man leva vidare efter sådana upplevelser? Var kommer livsmodet ifrån? undrar Johanna Boczianowski och Saskia Krüger.
- Min mamma gav mig viljan. Och när jag engagerade mig för barn som förlorat sina föräldrar under kriget gav det också en mening åt livet, svarar Willi Frohwein som några år efter kriget bosatte sig i den del av Tyskland som blev DDR.
Men i tjugo år orkade Frohwein inte prata om sina upplevelser - samtidigt som han ständigt hade mardrömmar.
- Så en dag 1965 greps läkaren som två gånger ville skicka mig till gaskammaren. Då anmälde jag mig som vittne, säger Willi Frohwein.
Sedan dess har han besökt skolor och skrivit en bok om sin tid i Auschwitz.
Willi Frohwein har återvänt till Auschwitz en gång, tillsamman med sin fru och två vänner.
- Jag pratade oavbrutet hela tiden för att skydda mig mot minnena, säger han.
Till varje jämn årsdag av befrielsen har Willi Frohwein bjudits in. Och till dagens ceremoni har det också kommit en inbjudan.
- Jag har tackat nej. Ångesten och rädslan att inte klara av det är för stor, säger han.