Mellan 300 och 400 migranter tar sig varje natt över den tio mil långa floden Evros.
En bit upp från floden, vid ett järnvägsspår i den lilla staden Tychero, sitter tre utmattade kvinnor med febriga ögon. Först vill de inte avslöja varifrån de kommer.
– Afrika, säger de tyst.

Kvinnan, som säger att hon heter Samira, berättar till sist. De kommer från Dominikanska republiken. Samira har bott i USA sedan 1998, arbetat som ”babysitter” åt rika familjer i Boston. När det uppdagades att hon fått uppehållstillstånd genom ett skenäktenskap blev hon utvisad till Dominikanska republiken.

– Nu hoppas jag få jobb i Spanien, och kanske någon gång kunna återvända till USA och mina söner som är amerikanska medborgare, säger hon.
Under tiden vi pratar kommer en äldre grekisk man som skriker och slår efter kvinnorna med en bambukäpp.

– Det är inte första gången. Den grekiska polisen knuffade oss hårt och slog oss på armarna, säger Samira.

Hon pekar bort mot Tycheros gamla stationshus, en av de ökända förvarsanläggningarna längs gränsen.

– Vi blev inlåsta i en cell med trettio andra. Det fanns bara en trasig toalett. Någon gång slängde polisen till oss en bit bröd.

Vi närmar oss det gamla stationshuset. Det låter först som skrikande duvungar. Sedan ser vi ansiktena bakom de små gallerförsedda fönstren under tegelpannorna.
Här hålls migranterna inlåsta. Några för ett dygn, andra upp till sex månader. Stanken där inne är vidrig, säger migranter vi möter.

Ett par grekiska polismän hänger på sina jeepar och knäcker nötter mot motorhuvarna. De uppmanar oss att dra. Den grekiska polisen vill inte att deras arbete granskas.

En gång om dagen släpps en grupp migranter ut ur stationshuset. Ryktet om en dricksbrunn en bit bort får männen att rusa längs spåren.
Deras berättelser är desamma.

– Vi var minst 70 personer i två små rum. Män, kvinnor och barn som sov huller om buller på det kalla, hårda betonggolvet, säger en tunisier.

–  Det fanns bajs på golvet. En del kissade i pet-flaskor, säger en annan tunisier.
Männen på spåret har alla ett vitt papper i handen. Texten är på grekiska.
– Madame, kan du läsa vad det står?

Det är ett utvisningsbeslut som säger att de ska lämna Grekland inom en månad. Men för migranterna är det ett tillfälligt tillstånd att resa vidare. Därför letar de flesta migranterna självmant upp en polisstation. Grekisk polis, som numera samarbetar med EU:s gränspolis Frontex, kör även runt i stora blåa bussar och plockar upp folk.

– Den här hanteringen är man ju inte precis stolt över. Förhållandena är sämre än i ett u-land, säger en holländsk Frontexpolis.

Honom möter vi utanför taggtrådsstängslet vid anläggningen i Filakio, lite längre norrut, som ändå sägs vara den bästa. Även här ropar migranter genom små gallerförsedda fönster. Europadomstolen, FN:s flyktingkommissariat och Human Rights Watch har dömt ut anläggningarna som humanitära katastrofer och protesterat mot att de inlåsta aldrig får gå utomhus.

De grekiska myndigheterna har även blivit skarpt kritiserade för att de sällan upplyser om möjligheten att söka asyl redan här vid gränsen. Tolkar och juridiska ombud, som ska finnas till hands enligt EU:s gemensamma migrationspolitik, lyser med sin frånvaro. Rättssäkerheten bedöms vara minimal. Samtidigt säger EU:s regler att asylansökan ska göras i det första EU-land som migranten anländer till.
Alla de hundratals migranter vi möter vet att chansen att få uppehållstillstånd i Grekland dessutom är liten. Därför drar de vidare till andra länder, kanske med hjälp av smugglare som göds av EU:s havererade asylpolitik.

Smugglarnas affärsidé bygger dessutom på att EU-länderna inte beviljar visum till icke-européer som flyr fattigdom eller krig, och som därför kan antas ha skäl att utnyttja ­Genèvekonventionens asylrätt.

Afghanerna, syrierna och irakierna har med hjälp av smugglare vandrat över bergen, åkt bil eller trängts på en lastbil.

Från Tunisien, Marocko, Algeriet, Kongo, Elfenbenskusten och Dominikanska republiken flyger migranterna däremot legalt på vanliga biljetter till Istanbuls flygplats.

I Istanbul får de sedan kontakt med en smugglare som tar dem till gränsen. Migranterna vi möter berättar hur de vandrat i cirklar inne i lövskogarna på den turkiska sidan av floden. När kusten var klar fick de kliva ned i en liten uppblåst gummibåt. I träden på den grekiska sidan hängde ett rep som de kunde dra sig över med. Sedan 2009 har 146 okända döda hittats på flodbotten.

I källaren på universitetssjukhuset i kuststaden Alexandroupolis visar rättsläkaren Pavlos Pavlides bilder på vanställda kroppar. Ur en skrivbordslåda plockar han fram två plastburkar. I den ena ligger ett halsband, i den andra ett lerigt damarmbandsur som stannat på tio över tio.

– Sakerna tillhör en 42-årig trebarnsmamma från Pakistan. Hon är en av de få som vi lyckats identifiera, säger Pavlos Pavlidis.

De allra flesta begravs som en okänd man eller kvinna med uppskattad ålder och med anteckningen ”black” eller ”not black” som enda notering i obduktionsprotokollet. I sjukhusets kylar finns nu fem kroppar. De ska föras till den lilla byn Sidero ett par mil norrut uppe i bergen där en imam från byns turkiska befolkning sköter begravningen.

En mopedkille visar vägen fram till massgraven som ligger på en sluttning bakom ett taggtråds­staket. Små jordhögar avslöjar var kropparna grävts ned. Varje hög har ett nummer som stämmer överens med dem i protokollen hos rätts­läkaren i Alexandroupolis. Om det nu skulle vara någon som frågar efter en saknad. Men det händer sällan.

I Alexandroupolis ligger inte bara bårhuset. Kuststaden är också en knutpunkt för alla som ska vidare. Ett par timmar före eftermiddagens tåg till Aten är det smockfullt på stationen. De unga männen, och några få kvinnor, kommer från Afghani­stan, Tunisien, Marocko, Kongo, Nigeria och Elfenbenskusten.

En palestinier från Ramallah hittar ett eluttag i en pelare på perrongen och stoppar in laddaren till sin mobiltelefon. Han ringer kusinen i Belgien som lovar att skicka mer pengar.

En ung man från Nigeria berättar att han är fotbollsspelare. Han tänker kontakta europeiska klubbar för ett kontrakt. Han är uppvarvad och säger att han suttit i grekernas fängelse i sex månader.

– Det var så trångt att jag fick sitta på huk i cellen och sova.

Nu tigger han till tågbiljetten.

Rahat från Afghanistan hänger på stationen dygnet runt. Han har levt illegalt i Grekland i tre år och lärt sig språket. Nu försörjer han sig genom att för en liten slant hjälpa andra att köpa tågbiljetter och vatten i butiken. Rahat har tröttnat på den nigerianske fotbollsspelarens tjat.

– Sälj din mobiltelefon och sluta tigga, säger han.

För afghanerna på perrongen är Aten bara ett stopp på vägen mot Danmark, Sverige, Tyskland och Belgien. En av dem, Seyed, berättar om en kompis på Gotland som han sms:ar till för att få veta om det är bra i Sverige. Först måste han hitta ett jobb i Grekland och få ihop pengar för att kunna fortsätta den illegala resan. Att Grekland befinner sig på ruinens brant har han inte riktigt förstått.

– Det kan väl inte vara värre här än i Iran? säger hans kompis Asad som kommer från Kabul, men som arbetat illegalt i Iran som målare i tio år.

Antalet afghaner som söker asyl i Europa stiger. Frontex tror att ökningen beror på sämre villkor för den miljon afghanska flyktingar som lever i Iran. Samtidigt är säkerhetsläget i Afghanistan värre än på länge.

Länge var det unga afghanska män, en del minderåriga, som gav sig i väg på den livsfarliga resan till Europa. Nu blir barnfamiljerna fler, säger Läkare utan Gränser.
Sohaila och hennes tre barn har tillbringat tre dygn bakom stationshuset. Sex månader gamla Zara har insektsbett över hela kroppen. 4-åringen och 6-åringen har både bett och feber. Maken hostar långt nerifrån lungorna.

Sohaila säger:

– Vi sålde allt vi ägde för att ta oss till Europa och ge våra barn en framtid.
I många EU-länder hade familjen haft goda chanser att få asyl. Nu befinner de sig i Grekland.

Sohaila orkar inte resa längre. Ur innerfickan tar maken fram 200 euro. Det räcker inte långt för en hel familj.

– Detta är rena helvetet. Nu vill jag hem, säger han.

Men det går inte ens att resa hem legalt. Familjen och lilla Zara sitter hopplöst fast i Grekland.

Samira blev utvisad från USA till Dominikanska republiken. I USA arbetade hon som ”baby­sitter” i över tio år. Hennes båda söner som är amerikanska medborgare bor kvar i Boston där de har större chanser än i kåkstäderna i Santo Domingo. Samira vill någon gång komma tillbaka till USA, men hoppas hon ska få jobb i Spanien.
Bakom vakttornet, ett par hundra meter bort, ligger gränsfloden Evros som skiljer Grekland och Turkiet. Varje natt kommer uppemot 300 migranter över floden, ofta i små gummibåtar. De här unga männen säger att de har tagit sig från Afghanistan och Tibet hela vägen över bergen.

Sohaila och hennes sex månader gamla dotter Zara från Afghanistan sover på pappskivor på marken utanför stationen i Alexandroupolis. Allt fler afghanska barnfamiljer ger sig i väg på livsfarliga resor för att söka asyl i Europa, enligt Läkare utan gränser. Zara blev insektsbiten när familjen tog sig över floden Evros i en gummibåt.