– Fyra personer saknas. Vi stannar här så länge vi behövs, säger Karin Christiansen, Röda korsets räddningschef med ansvar för östra Norge.
Hon står på bryggan vid Utvika camping och pekar ut mot Röda korsets tre båtar. Den grönklädda ön några kilometer ut i fjorden ser så idyllisk ut. Det är svårt att koppla ihop den vackra vyn här med fredagens skoningslösa dödande då minst 68 människor miste livet.
– Jag har varit här varje dag sedan i lördags, men jag vet fortfarande inte om jag riktigt har fattat vad som har hänt. Nu går jobbet i första hand. När vi är klara ska jag och all annan personal på debriefing, säger Karin Christiansen.
På måndagen var 15 personer ute i Röda korsets båtar och letade efter de fyra saknade kropparna med undervattenskamera.
– För personalen är det naturligtvis otroligt tungt. Lördagen när sökandet i fjorden började var förfärlig. Vi har en viktig uppgift och måste tänka och arbeta professionellt.
De senaste dagarna har Karin Christiansen kommit i kontakt med många människor som drabbats direkt av massakern. Mitt i all sorg tycker hon ändå att hon känner styrka.
– Han dödade många människor, men han lyckades inte ta ifrån oss det fina i samhället. Jag tror faktiskt att Norge är ett tryggare land i dag än förra veckan. Fem miljoner människor har visat att vi håller ihop. Acceptansen för andra har snarare ökat, säger hon.
Den natursköna Utvika camping är fullbelagd, men det är väldigt tyst mellan husvagnarna. Flera av gästerna var med och räddade ungdomar som försökte simma från Utøya i fredags. Under hela måndagen strömmade människor till bryggan vid campingplatsen för att lägga blommor i vattnet och hedra offren.
Gunn Pedersen Lindstad kom tillsammans med barnen Helena och Simen. Familjen bor i Vik tio minuters bilväg från Utvika camping och färjan till Utöya.
– Vi hade gäster på middag i fredags. Vi förstod att någonting var fel när vi hörde ljudet från helikoptrar. Efter en stund ringde en granne och berättade vad som hade hänt några kilometer bort.
Sedan dess har ingenting varit sig likt i de små samhällena längs Tyrifjorden.
– Plötsligt bor vi mitt i ett katastrofområde. Först var allting overkligt, på lördagen kände jag äckel. Sedan dess har jag levt nära händelserna på Utøya. Flera av våra vänner är brandmän och sjuksköterskor och har tagit hand om skadade och döda ungdomar.
Gunn Pedersen Lindstad har haft svårt att svara på barnens frågor om fredagens skottlossning.
– Hur ska jag kunna förklara någonting för en femåring och en åttaåring som är omöjligt att förstå för oss vuxna? Barnen har känt sig så otrygga. De första nätterna sov vi tillsammans hela familjen. Nu ska vi åka bort några dagar för att försöka få någonting annat i tankarna, säger Gunn Pedersen Lindstad.
Sedan i lördags har sjukskötaren Bjørn Stendebakken i Valdres haft telefonjour som stöd för den personal som deltagit i räddningsinsatsen på Utöya. På måndagen var han ledig och satte sig i bilen och körde de 15 milen mot ön.
– Jag måste se platsen med egna ögon för att själv kunna få ro. Det känns också viktigt att visa sorg och sympati tillsammans med andra människor, säger Bjørn Stendebakken.
Han har suttit en lång stund och tittat ut över vattnet. Vid bryggan flyter dussintals röda rosor.
Bjørn Stendebakken är specialutbildad i krig- och katastrofberedskap och har jobbat med flera stora olyckor i Norge.
– När det har gått en tid kommer många av ungdomarna och även räddningspersonalen att vilja återvända till Utøya. Det är en viktig fas i bearbetningen. För att få svar på alla frågor är det naturligt att åka tillbaka till den plats där katastrofen inträffade, säger Bjørn Stendebakken.
– De senaste dagarna tror jag att den enorma sympatin har hjälpt de dödades familjer och de ungdomar som överlevde massakern. De känner att de har hela landet med sig. Norge har kollektiv sorg. Kungafamiljen och statsministern har gjort beundransvärda insatser. Krisen kan komma när mediernas bevakning trappas ned. Det är då professionell hjälp måste finnas till hands. Behoven kommer att variera, människor hanterar kriser på olika sätt, säger Bjørn Stendebakken.
Sorgen kommer att prägla Norge under en lång tid, men Bjørn Stendebakken tror att de extrema händelserna kan förbättra klimatet i samhället.
– Jag tror att förståelsen för andra människor ökar. Vi lär oss att ta till vara det som är bra.