Rädd för nordkoreanerna, som ligger på pass i närheten och spanar?
– Nej, det är lodjuren som skrämmer mig. De stryker omkring när det blivit mörkt och förstör våra odlingar. De blir inte ens rädda för mig längre när de ser mig, säger hon.
Tidigare var lon fridlyst i trakten och fick inte skjutas. Efter protester finns det nu invånare som har tillstånd att döda dem.
Den militära eldgivning som plågar dem två tre dagar varje vecka kommer från ett sydkoreanskt förband som övar. Sedan blir det tyst och då är det bara naturens läten som hörs.
På ett fält i närheten lyfter en flock fåglar som använder marken närmast Nordkorea som flygbas. Blundar man och lyssnar till ljuden är det svårt att tro att detta är ett område som varit ett av världens tyngst bevakade under ett halvsekel.
Djurlivet frodas i och kring den demilitariserade zonen.
– Tiden har stått stilla, det ser ut som det alltid har gjort. Ingen vill göra investeringar på ett känsligt ställe som det här, säger Park Dong Hak, som föddes och har levt större delen av sina 60 år mindre än en kilometer från Nordkorea.
Han sitter på en stol på tomten och använder en kikare för att orientera mig om det nordkoreanska området Gaepung-gun på andra sidan vattnet. När han var liten och innan stängslet kom upp simmade han i det vattnet.
Det var på den tiden han hörde berättas om hur nordkoreanska gränsvakter ibland släppte förbi sydkoreanska farbröder som var äldre än 80 år. De fick komma in i landet för att köpa nordkoreanskt öl, som hade rykte om sig att smaka bättre än det sydkoreanska.
– Nu för tiden planterar de blommor på andra sidan som sedan blir lika vackra som dem på vår sida, berättar Park med kikaren i handen.
När vi skulle knacka på hos honom var det ingen hemma och nyckelknippan hängde kvar i dörrlåset.
– Ja, vi gör så här i trakten. Det är ingen som går in, säger han.
Nordkoreanerna har han sällan varit rädd för. Något angrepp har aldrig skett i området, under Koreakriget skonades trakten nästan helt, men efter tisdagens granatattack mot en ö längre ut i skärgården känner han oro.
– Jag är inte rädd, konstaterar han, men det känns nervöst.
Detsamma säger fru Seo och hennes man Moon Jae Nam. När lågorna slog upp från den beskjutna ön i tisdags och nyheten spreds om det nordkoreanska artilleriet ringde deras barn och skrek i telefonen: ”Nordkorea angriper, kom hit!”
– De tycker att vi bor alldeles för nära gränsen, men vi valde att stanna kvar eftersom vi har det bra här, konstaterar paret.
En gång har Moon Jae Nam träffat nordkoreanska soldater och det var under Koreakriget för snart 60 år sedan. De kom till stan där han då bodde utanför Seoul.
– De var väldigt snälla, säger han.