Inga förändringar till det bättre är möjliga i Mellanöstern utan ett resolut amerikanskt engagemang. Det vore naturligt om alla demokratiska aktörer, som EU:s medlemmar, öppet och entusiastiskt deklarerade sitt stöd åt Barack Obama, som tagit på sig det infernaliskt otacksamma uppdraget att mota ayatollornas nukleära drömmar i en fredlig fålla och samtidigt sätta stopp för Israels kolonisering av palestinska områden.
Men inte ett solidariskt knyst från EU! I stället för klara besked om lojal uppslutning bakom USA under de olustiga tider som stundar beter sig EU och dess medlemmar som om Mellanösterns faror och risker vore en amerikansk huvudvärk.
Detta är så mycket mer oroväckande som Ryssland redan gjort klart att man inte kommer att ge Obama ett handtag. Nyss avslog Ryssland en amerikansk trevare om att kvitta missilförsvaret i Polen och Tjeckien mot rysk medverkan i den diplomatiska kampanjen mot Iran.
Ryssland är ivrigt att återvinna något av sitt inflytande i Mellanöstern. För att skapa spelrum för direkt agerande i regionen måste Ryssland kunna tillfredsställa vissa behov – av stöd, skydd, vapen eller krediter – hos dem av Mellanösterns stater som av olika skäl inte vill söka sig till USA.
Iranska kärnvapen skulle ofelbart följas av en kapprustning. Syrien, Egypten och Saudiarabien har redan ertappats med sådana förberedelser. Men när kärnvapen blivit allmänna så minskar genast Rysslands, och alla andras, möjligheter att bedriva stormaktspolitik i regionen. Ryssland bedriver således inte realpolitik visavi Iran, utan känslopolitik, vars syfte är klart: Ett misslyckande för Obama och en knäck för hans internationella stjärnstatus.
Tidpunkten är sällsynt gynnsam. Det finns tydliga tecken på att Irans inflytande i regionen passerat sin kulmen. Inre kriser samt bakslag i det libanesiska valet och under kriget i Gaza har dämpat Irans aptit på komplotter i främmande land.
Israel är också mer tillgängligt för påtryckningar än på länge, dels genom sin exportkris, dels därför att det mist sitt stående svepskäl för ockupationen: palestiniernas oduglighet. Våldet på palestinska områden är mindre än någonsin, antalet terrordåd mot Israel likaså. Israelisk militär på Västbanken fungerar numera huvudsakligen som ett livgarde för bosättarna.
Det är en mycket obehaglig tanke men svår att värja sig mot: Delar EU – alltid redo till storslaget prat om fred i Mellanöstern – den ryska avunden? Tycker också Bryssel att det inte vore så dumt om Obamas vinnande uppenbarelse stukades till och fick sig några skråmor i Mellanösterns skumma gränder?