Frågan om vad som egentligen hände ombord på det förolyckade franska passagerarflygplanet är ännu inte löst. För att haveriutredarna ska kunna hitta en säker förklaring måste man första hitta flygplanets svarta låda. En uppgift som kommer att bli mycket svår.
Klart är att passagerarplanet flög in i ett område med åska och starka vindar. De rapporter som finns från andra flygplan som befann sig i området har talat om hur ett eldklot har setts falla ned mot vattnet vid den ungefärliga tidpunkt då AF447 beräknas ha störtat.
Trots att flygplan ska vara konstruerade för att klara mycket hårda vindar så finns det flera exempel på hur plan skadats så svårt i luften att de har störtat. Lars Alvestål, utredare på Statens haverikommission, menar att nästan alla olyckor med flygplan inblandade orsakas av flera olika samverkande faktorer, var och en sällsynt men inte katastrofal i sig. Vädret kan vara en av dessa faktorer.
- I dag har flygplanskonstruktörerna betydligt bättre möjligheter att räkna fram hur mycket olika material tål, dessutom är det högre kvalitetet på själva materialet, säger Lars Alvestål.
Vinden är oberäknelig och kan på några sekunder orsaka mycket stor skada. I september 2003 drabbades ett skogsområde kring byn Ruby i Alaska av något som kallas mikroutbrott. Även om ingen såg hur det hela gick till så var skadorna desto tydligare. Dussintals fullvuxna granar och popplar hade ryckts upp med rötterna medan andra knäckts några meter över marken. Runt omkring stod den övriga skogen helt orörd.
Två vilttillsyningsmän som flög över området beskrev det som om en jättehelikopter fallit ned och hackat sönder träden på vägen. Vindhastigheten uppskattades till 200 kilometer i timmen och riktad mot en enda punkt på marken.
En särskilt farlig vind som uppstår inne i åskmoln kallas fallvind och misstas ofta för en tromb när den når marken. Kraften från en fallvind kan fälla stora träd och välta bilar. Fallvinden skapas då åskmolnen, som befinner sig på ungefär 10.000 meters höjd på Sveriges breddgrader, växer till sig.
Den direkta orsaken till fallvinden är de regndroppar som faller inne i själva molnet. När dessa droppar dunstar på vägen ned till molnets nederkant kyler de luften runt sig och gör den tyngre - och luften faller.
I tropikerna blir effekterna ännu starkare. Åskmolnen kan där gå upp till 17.000 till 18.000 meters höjd och en fallvind som skapas i dem kan mycket väl träffa ett flygplan ovanifrån med mycket stor kraft.
Det finns en rad exempel på hur starka vindar påverkat flygplan och i några fall också skadat dem svårt. Ett sådant fall inträffade den 6 augusti 1966 då ett passagerarflygplan av typen BAC-111 lyfte från Kansas City för att flyga till Omaha strax före klockan 23 på kvällen. Andra flygplan i området rapporterade ett åskväder med kraftiga vindbyar och en av besättningarna varnade flight 250 för att radarbilderna inte visade den fulla kraften av ovädret.
Vittnen på marken kunde sedan se flight 250 flyga in mot en lucka i molnen varefter de hörde en explosion och såg ett eldklot lysa upp himlen. Samtliga 42 dödades när planet snurrande kraschade mot marken.
BAC-111 var en vanlig flygplanstyp som användes på kortare sträckor under 1960- och 70-talet. Det var inte mer olycksdrabbat än andra flygplan av liknande storlek. När resterna av flygplanskroppen undersöktes visade det sig att piloten följt alla instruktioner och att planet flugit in i området med dåligt väder med precis den hastighet som var rekommenderad för flygning i svår turbulens.
De beräkningar som gjordes i efterhand visade att flight 250 mötte vindbyar på 150 kilometer i timmen underifrån vilket fick planet att stalla, alltså att förlora sin lyftkraft. Delar av högra bakre rodret, fenan och höger vinge bröts sönder i luften. I efterhand kunde haveriutredarna också konstatera att vädret var betydligt värre i området än vad meteorologernas förutsägelser hade visat före start. Varför flygplanet exploderade är däremot oklart.
Flygplan kan också brytas sönder i till synes vackert väder. Strax före klockan 14 den 5 mars 1966 lyfte BOAC:s flight 911 från Tokyo mot Hongkong med 124 passagerare ombord. Vädret var fint och sikten god vilket fick planets kapten att lägga om rutten. Istället för att flyga kortaste vägen ut från Tokyos flygplats valde kapten Bernard Dobson att ta en rutt närmare Mount Fuji för att ge passagerarna en möjlighet att se det heliga berget från nära håll.
Då planet, som var av typen Boeing 707, närmade sig Fuji började kapten Dobson minska flyghöjden från 5.100 meter ned mot det 3.700 meter höga berget. Under den långsamma nedstigningen kunde ögonvittnen på marken se hur vit rök började strömma ut från planet och hur delar av planet föll mot marken. Strax därefter började planet snurra för att slutligen krascha mot bergets fot. Samtliga ombord omkom.
Haveriutredningen visade att olyckan uppstått då en del av sidorodret brutits loss. Men utredarna kunde inte hitta några konstruktionsfel eller tecken på metalltrötthet som kunde förklara hur fenan hade gått sönder. När fenan testades visade den sig hålla för tryck på 110 procent av vad den var konstruerad för att klara.
Förklaringen visade sig finnas i ett ovanligt väderfenomen. Trots den klara sikten och till synes vackra vädret hade en väderstation i närheten mätt upp vindar på 130 kilometer i timmen omkring Fuji. Dessa vindar byggde sedan upp celler av turbulens som i det torra vädret inte bildade några moln och därmed förblev osynliga för besättningen ombord på planet.
Rapporter från andra flygplan som befunnit sig runt Fuji samma dag visade att också de hade upplevt kraftig turbulens. Ett av amerikanska flottans flygplan som sökte efter vraket hade registrerat rörelser ombord på upp till 9G uppåt och flera G nedåt, alltså vindar som utövat ett tryck som fått personalen ombord att väga nio gånger så mycket som sin normala vikt. Särskilt de nedåtriktade krafterna är farliga för flygplan som inte har samma marginaler för att klara dem.
Slutsatsen blev att flight 911 hade träffats av en kraftig vindby skapad av Mount Fuji självt vilket fått stjärtrodret att vika sig.
- Det kan uppstå starka vindvirvlar på läsidan av ett berg som kan bli mycket kraftiga, säger Lars Alvestål på Statens haverikommission. De piloter som flyger i bergiga trakter måste vara särskilt utbildade för det.
Även om de två exemplen ovan är av äldre datum så finns det också nyare exempel. I november 2001 kraschade ett Airbus 300-605R strax efter start in i ett bostadsområde i delstaten New York varvid samtliga 260 ombord omkom liksom fem på marken. Inspelningen från cockpit visar att passagerarplanet hamnat i turbulens orsakat av ett framförvarande flygplan och att piloterna försökt ta sig ur denna.
Olyckan föreföll till en början obegriplig men skulle till slut få sin förklaring. Flygplanets sidoroder hittades flera hundra meter från flygplanskroppen och enligt haveriutredningen berodde kraschen på att sidorodret lossnat på grund av pilotens försök att kompensera för turbulensen.
"Att den vertikala stabilisatorn lossnade under flygningen berodde på att den utsattes för krafter som översteg dem det var konstruerat för, på grund av pilotens onödiga och överdrivna trampande på roderpedalen", står det i haverirapporten.