Knallen från det smäckra Coopergeväret är torr och skarp, trots att vi lånat hörselkåpor. Bob Winters sitter blickstilla några sekunder, som för att låta fullträffen på papptavlan femtio meter bort sjunka in. Så höjer han blicken. Några svettdroppar glänser på den kala hjässan.
- Behövde ni verkligen åka ända hit till Warrenton för att hitta sportskyttar? Sådana finns väl i Sverige också, säger han leende.
Warrenton ligger i Virginia, bara en timmes bilresa från Washington. Men det känns som vi färdas långt, långt från huvudstadens kostymer och kaffebarer. Vi är på tröskeln till Södern, i det som kallas "Red Meat Country", "det röda köttets land", där fritiden ägnas åt jakt och fiske och överheten lämnas i fred på sitt håll. Vi har passerat några av det amerikanska inbördeskrigets mest kända slagfält. Här är Robert E Lee, sydstatsgeneralen, fortfarande en stor folkhjälte.
Knappt trettio mil söderut ligger Roanoke. Staden där den vilsekomne studenten Cho Seung-Hui för ett par veckor sedan gick in i en vapenhandel och införskaffade en halvautomatisk Glockpistol. Ett köp som var början på den värsta civila massakern i USA:s historia: dödsskjutningen av 32 elever och lärare på Virginia Tech-universitetet i Blacksburg.
I kölvattnet av tragedin har en rad frågor väckts. Var det rätt att Chos vapenköp godkändes? Borde USA:s vapenlagar vara striktare? Eller hade en än mer liberal syn på innehav av handeldvapen begränsat massmördandet - om vapen hade tillåtits på universitetet hade någon av de beskjutna kunnat besvara elden.
Det halvdussin skyttar som övar i eftermiddagshettan på den lilla skjutbanan bakom Clark Brothers Gun Shop är, inte oväntat kanske, överens om att massakern i Blacksburg inte ska inkräkta på deras rätt att köpa och använda vapen.
- Vapen kan åstadkomma onda ting, men det kan ju bilar också. Massmördaren hade psykiska problem. De flesta kan ju använda sitt sunda förnuft när de brukar vapen eller kör bil eller vad de nu gör. En enstaka galning kan inte få vara måttstocken för hur lagar skrivs, säger Jim Blod som praktiserar korthållsskytte med sin Springfield 45.
- Jag är bondpojk. Jag har skjutit i hela mitt liv, mest för mitt nöjes skull, men även för att hålla vildsvin borta från boskapen eller för att få en hjortstek på middagsbordet. Om man tittar på hur många vapen som finns i det här landet är det försvinnande få som används för brottsliga syften. Och här ute på landet betraktar vi ett gevär som ett verktyg, inte som ett mordvapen, säger Bob Winters.
Granne med skjutbanan ligger bröderna Clarks vapenbutik, en långsträckt barackliknande byggnad med en björn i glasfiberplast tronande på taket. En av de större av Virginias närmare 1.700 vapenhandlare. Clarkbröderna säljer drygt två tusen vapen om året. Det stora flertalet är jaktgevär, men i sortimentet ingår också militärlika halvautomatiska vapen, och handeldvapen "för självförsvar". Glock .19, den halvautomatiska pistol som användes i Virginia Tech-massakern, är en populär modell.
- Den är relativt billig, lätt att bära och att avfyra, säger butikschefen Scott Carter sakligt.
Han är en vänlig man i sextioårsåldern med fårat ansikte och starka glasögon, en trebarnspappa som jagat sedan han var tio. Vi är inte de första utländska journalister som sökt upp butiken efter massakern och försökt ringa in den specifikt amerikanska synen på skjutvapen. Carter drar in andan och säger:
- USA är ett av de friaste länderna på jorden. Rätten att bära vapen är en grundsten i vår författning. Men friheten vilar ytterst på att den kan försvaras av medborgarna.
Scott Carter är på sitt stillsamma sätt inte helt bekväm med att Virginias vapenlagar kommit i fokus efter förra veckans massaker.
- Ingen kan säga att det bara är att komma in, lägga upp pengar och gå härifrån med en pistol eller revolver. Det stämmer helt enkelt inte. Du måste vara minst 21 år och visa upp två identitetskort som bevisar att du bor här i Virginia. Vi skickar in personuppgifterna från vår dataterminal till delstatens databas och även till den federala polisen FBI för en bakgrundskoll. Där avslöjas om du är straffad eller har vårdats för mentala problem. Först därefter kan köpet godkännas.
Den bild Scott Carter ger stämmer med de stickprov jag genomförde i andra vapenbutiker i Virginia dagen innan, då jag utan att röja mitt uppdrag som journalist försökte skaffa en pistol.
Det blev kalla handen, eftersom jag är bosatt i Washington DC, där vapenlagarna är betydligt striktare än i Virginia. I District of Columbia är det förbjudet att inneha handeldvapen. (En handlare sade tröstande att jag alltid kunde köpa ett jaktgevär, men först måste jag fixa tillstånd från polismyndigheten i Washington.) Till skillnad från i exempelvis Sverige behövs ingen vapenlicens i Virginia, och vapnen registreras inte.
Å andra sidan: om jag till varje pris velat skaffa en pistol och varit beredd att tänja en smula på lagar eller samvete hade det gått utan alltför stor ansträngning. Jag kunde be en bekant bosatt i Virginia att "köpa ut" från en vapenbutik. Jag kunde ha besökt en av de vapenmässor, "gun shows", som hålls i Virginia och på andra håll så gott som varje veckoslut. Där blandas etablerade vapenhandlare med privatpersoner - som inte omfattas om lagen att vapenköparna måste kollas. Enligt statistiken säljs 40 procent av USA:s alla handeldvapen på begagnatmarknaden.
Bakgrundskontrollen är långtifrån hundraprocentigt effektiv. Inte alla stater har resurser eller förmåga att vidarebefordra samtliga medborgardata till registren. Och i Cho Seung-Huis fall hamnade hans diagnosticerade psykiska instabilitet mellan stolarna. Den behövde inte rapporteras vidare, eftersom han uppmanats till frivillig vård.
Scott Carter håller med om att det finns kryphål, men det ändrar inte hans inställning att "vanliga laglydiga medborgare" ska få äga och köpa vapen utan alltför mycket krångel.
- Självklart ska inte en psykiskt sjuk man vara beväpnad. Men i fallet med Virginia Tech-mördaren var det bestämmelserna kring psykvården som klickade, inte vapenlagarna.
- Det finns inga tecken på att hårda regler skulle minska våldet. Kriminella kan alltid skaffa vapen. Titta på Washington, Chicago och New York. Där finns USA:s hårdaste vapenlagar, men ingen kan säga att de är några fridfulla städer precis.
Det sistnämnda ser Carter som ett argument för att vanligt folk bör beväpna sig, för att skydda sin familj och sin egendom. Liksom många andra av Virginias vapenvänner är han också en ivrig förespråkare för rätten att bära dolda vapen. Det kräver ett särskilt intyg, men det hjälper butiken gärna till med.
- Om jag står i en kö på 7-Eleven och en beväpnad man kommer in och hotar oss, då skulle jag känna mig bättre till mods om jag visste att någon av dem omkring mig hade ett vapen.