Catarina Lundgren Åström, frilansjournalist och fotograf
DÅ:
- Jag hade precis lämnat min åttaåriga dotter Emilie på skolan. När jag stod på andra avenyn vid 17:e gatan kom ett av de kapade flygplanen. Det flög så lågt att det kändes som om det svävade mitt i avenyn.
- Jag kände instinktivt att något fruktansvärt höll på att hända. Jag sprang hem mot min lägenhet vid Union Square och hörde hur brandkåren började rycka ut. När jag kom fram till Union Square såg jag hur folk pekade och hur det vällde rök ur World Trade Center.
- Till en början förstod jag inte att det var terrorism. När det gick upp för mig kände jag att det enda viktiga var att hämta Emilie i skolan.
- Den närmaste tiden var hela staden i chock ... jag sov med kläder på, hade koll på passet och hade tittat på en karta var vattnet runt Manhattan var smalast och där man kanske kunde simma från staden.
NU:
- Jag blir observant när jag hör flygplan på låg höjd. Den 11 september förändrade mig mycket. Jag lever mer kortsiktigt nu och skjuter inte upp saker - man vet aldrig vad som händer.
Julius Liljeström, svenska FN-delegationen i New York
DÅ:
- Jag bodde i ett loft 300 meter norr om World Trade Center ... och kom till jobbet exakt klockan kvart i nio på morgonen. Precis när jag hängde av mig rocken ringde min fru Madeleine. Hon sade att ett plan hade svept över vårt tak och att hon sett hur det störtade in i det norra tornet.
- Jag och flera kolleger gick in på FN-ambassadör Pierre Schoris rum eftersom han hade bäst utsikt. Vi såg röken ringla mot himlen - och så plötsligt hur ett andra plan störtade in i nästa skrapa. Då förstod jag att det var en terrorattack.
- Under förmiddagen försökte jag förtvivlat ringa hem varannan minut. Jag hade totalångest ... vad jag inte visste var att min fru hade tagit vår 18 månader gamla dotter Love-Lis under armen och satt sig på det sista tåget norrut.
- Vår lägenhet låg i det som kallades den frusna zonen. Vi var helt evakuerade i tre veckor och när vi äntligen fick flytta tillbaka var det till en hemsk miljö. World Trade Center brann till efter nyår, det luktade bränd metall och krematorium. Vår dotter fick krupp. I slutet av oktober fick vi nog och flyttade därifrån.
NU:
- Terrordåden har ändrat ganska mycket i mitt liv. Det var en otrolig chock att uppleva en sådan maktlöshet, den tog ganska lång tid att smälta. Och vi levde under hot så länge, under hösten kom vågen av mjältbrandsbrev.
- Jag slappnade faktiskt inte av förrän Irakkriget började i våras. Då insåg jag att myndigheterna hade börjat använda terrorhotet för att få folkets stöd för kriget, att vi gått på propaganda. Den 11 september var fruktansvärt att vara med om men på ett sätt har upplevelsen gjort mig mer medveten om livet.
Colum Lynch, tidningen Washington Posts FN-korrespondent:
DÅ:
- Jag bodde i Brooklyn och skulle ta tunnelbanan till jobbet när jag hörde konstiga historier om att något hänt vid World Trade Center. Väl på tåget beslutade jag mig för att hoppa av vid tvillingskraporna.
- Jag kom upp i en overklig och hektisk scen ... bredvid en stor vrakdel från ett flygplan. De hade redan hunnit lägga vita lakan där det varit kroppar men jag såg kvarlevor.
- Jag tittade upp mot det stora hål som planet orsakat och hörde plötsligt ett starkt ljud. Byggnaden började kollapsa. Jag sprang västerut mot motorvägen men blev invinkad på ett stort hotell. Mellan 30 och 40 personer tryckte där inne och väntade på att det enorma rökmolnet skulle skingras.
- När dörren väl öppnades blev jag tvångsevakuerad med båt över till New Jersey. Först sent på kvällen kunde jag återvända.
- Jag jobbade dag och natt i flera veckor och så kom vågen av mjältbrandsbrev. Då fick jag några panikångestattacker. Jag gick genom stationen Grand Central varje dag och tänkte att det borde vara den bästa platsen att sprida bakterier på.
NU:
- Under lång tid ville jag inte återvända till World Trade Center men för ett halvår sedan åkte jag motvilligt dit. Jag tror att det är oundvikligt att ytterligare en attack sker, jag tänkte på det när jag åkte över Brooklynbron i somras. Jag har inte pratat med något proffs om mina upplevelser, men under en tid var det allt jag talade med mina kolleger och min flickvän om.