Hermann Finkelstein kunde inte förstå hur han kunde bli måltavla för nazisternas trakasserier.
Han hade slagits för sitt land i första världskriget, både på väst- och östfronten. För sin tapperhet i fält hade den menige soldaten Finkelstein erhållit Järnkorset. Vad var det värt nu?
Adolf Hitler hade blivit rikskansler, nazisterna hade satt parlamentet ur spel och en av deras första åtgärder var att uppmana till bojkott av judiska butiker.
Hermann Finkelstein drev en textilhandel i den östpreussiska staden Gumbinnen, 11 mil söder om dagens Kaliningrad, och förstod att onda tider nalkades.
Han sålde sin affär och familjen flyttade till Berlin. Hermann Finkelstein trodde att en judisk familj inte skulle vara lika utsatt i storstaden.
Han dog strax efter att vi kommit till Berlin 1935, han hade blivit sjuk av all oro, säger den ende sonen Werner Max Finkelstein, i dag 83 år.
Werner Max Finkelstein överlevde Förintelsen, kanske var det på grund av flytten. Nu sitter vi i hans Berlinlägenhet där han bor med sin unga fru. Hon har skrivit en bok om sin mans äventyrliga liv "Jude, gringo, tysk" heter den. Lägenheten ligger inte långt från det hus där familjen bodde före kriget.
Han visar bilder på sin pappa som soldat, iförd den tidstypiska pickelhuvan.
För många judar var första världskriget ett tillfälle att visa sin lojalitet mot Tyskland, att visa att de var precis lika goda medborgare som alla andra.
Men antisemitismen hade slagit rot, den hade lanserats på nytt under 1800-talet av en radikal tysk journalist och vänsterpolitiker och nu hade Hitler tagit upp tråden.
De första åren i Berlin var trots nazisterna relativt fridfulla.
I skolan upplevde jag aldrig någon antisemitism. Alla lekte med varandra, berättar Werner Max Finkelstein.
Judarna hoppades in i det sista på att allt skulle återgå till det gamla, att de tilltagande förföljelserna skulle upphöra.
Det blev precis tvärtom, en definitiv vändpunkt blev pogromnatten för 70 år sedan, den 9 november 1938.
Werner Max Finkelstein var 13 år och han minns förspelet än i dag, en tysk diplomat i Paris hade blivit skjuten till döds av en 17-årig polsk jude.
Vi bävade för vad som skulle hända, berättar Werner Max Finkelstein när vi tagit oss till minnesmärket på Levetzowstrasse.
Här låg den stora synagoga som familjen brukade besöka. Mostern bodde mitt emot och på kvällen den 9 november ringde hon till sin syster Märtha och sa att någonting var på gång vid synagogan.
Morgonen därpå ringde mostern på nytt och berättade att nazisterna bränt ned synagogan. Märtha Finkelstein förmanade sin son att hålla sig inne, men vid tiotiden smet han ut och sprang bort till Levetzowstrasse, det tog bara några minuter.
Där stod en folkmassa och stirrade på förödelsen. Werner Max Finkelstein säger att det mest skrämmande var att ingen tycktes reagera, det var bara tyst, kanske berodde det på att några nazistiska SA-män var på plats och vakade över församlingen.
Minnesmärket vid synagogan föreställer en järnvägsvagn som symboliserar deporteringarna till förintelselägren. Den första transporten från Berlin gick den 18 oktober 1941. Då hade både Märtha och Werner Max Finkelstein hunnit lämna staden.
Sonen åkte först. En bild i boken visar hur han står i kortbyxor vid järnvägsstationen, det är i augusti 1939. Tåget ska gå till Sverige, till ett sionistiskt ungdomsläger utanför Falun, i väntan på nästa anhalt Palestina.
I Berlin ryktades det att man kunde köpa visum till olika latinamerikanska länder. Märtha Finkelstein lyckades skaffa sig ett visum till Bolivia, sonen borta i Sverige måste ändra sina resplaner.
Han måste också vänta. Så länge det finsk-ryska kriget pågick kunde han inte åka. Han flyttade till Uppsala och bodde på ett hem som drevs av den judiska församlingen i Stockholm.
Sedan gick resan via Helsingfors och Leningrad till Moskva. Vidare med Transsibiriska järnvägen till Vladivostok, över till Japan och så båt till USA för vidarebefordran till La Paz i Bolivia. Resan betalades av en judisk hjälporganisation och en kusin i New York.
Werner Max Finkelstein fyllde 16 år under resan. I juni 1941 återförenades han med sin mor.
Det var en kulturchock att komma till La Paz. Det var galaxer mellan Bolivia och Sverige. Jag kom fram på en fredag, på måndagen började jag jobba på ett bygge, berättar han.
Werner Max Finkelstein flyttade så småningom till Buenos Aires, han blev journalist, gifte sig, skaffade barn och ägnade sig åt sin stora passion: jazzmusiken. Han spelade trummor och var med om att grunda Hot Club i Buenos Aires.
Hemma i lägenheten bjuder hans nuvarande fru på kaffe i koppar prydda med fotbollslaget River Plates klubbmärke. I bokhyllan står läggen med den judiska veckotidning som Werner Max Finkelstein så småningom startade och drev ända fram till 1999.
Då började allt gå utför i Argentina, landet var nära konkurs och Werner Max Finkelstein ville inte vara med om något mer elände. Han och hans fru flyttade till Berlin.
Jag ville äntligen leva i ett land där allt fungerade, säger Hermann Finkelsteins ende son.