Den svarta BMW:n stannade inte vid trottoaren, utan ända framme vid rådhustrappan. Då förstod vi att det inte var någon vanlig gäst som anlände till ceremonin, utan den blivande hedersmedborgaren.
Wolf Biermann, kortväxt med mustasch, lite skäggstubb och läderkavaj, steg ur baksätet och såg road ut över uppståndelsen.
Historien om att göra honom till hedersmedborgare hade lett till en het politisk strid och nu skulle kulmen nås i det röda rådhuset vid Alexanderplatz.
En gång bodde Biermann inte långt härifrån.
Som hängiven kommunist flyttade han som 17-åring från Hamburg till Östberlin i det dåvarande DDR. En av hans beskyddare var Margot Honecker, maka till den blivande diktatorn Erich Honecker.
Med tiden blev den unge Biermann diktare och tonsättare och alltmer obekväm för DDR-regimen. I Sverige blev hans sånger kända tack vare skådespelerskan Lena Granhagens tolkningar. Så sent som i höstas uppträdde Wolf Biermann i Göteborg tillsammans med Göteborgs kammarkör (som han hyllade i måndagens tacktal).
Wolf Biermann var tidvis förbjuden att uppträda i DDR och när han var på turné i väst 1976 passade regimen på att beröva honom hans medborgarskap.
Förslaget att göra den gamle kommunisten Biermann till hedersmedborgare kom ironiskt nog från kristdemokraterna i Berlin. Liberalerna och De gröna hakade på, men vänstern sade nej. Berlin regeras av socialdemokraterna och vänsterpartiet PDS.
Biermann var inte "värdig" en sådan utmärkelse, hette det. Man hänvisade till att han ställt sig bakom USA:s inmarsch i Irak. Vad man inte sade var att Biermann varit ytterst kritisk när vänsterkoalitionen kom till makten i Berlin 2001 eftersom PDS har sina rötter i det allsmäktiga DDR-partiet SED.
"Nejet" uppmärksammades i hela Tyskland och efter hård intern kritik tvingades socialdemokraterna vända, därmed fanns det en majoritet för Biermann som hedersmedborgare. PDS framhärdade i sitt motstånd.
Biermann tystnade dock inte. I förra veckan kallade han regimen för "brottslig" i en tidningsintervju och upprepade orden i morgon-tv på måndagen. Han tyckte det var för sorgligt att socialdemokraterna "hamnat i säng" med PDS.
Borgmästaren Klaus Wowereit (s) hade inte yttrat sig offentligt i striden. Nu gick han upp i talarstolen för att hålla hyllningstalet och alla undrade hur han skulle hantera denna pikanta situation.
- Jag känner en förväntan i luften, en förväntan om skandal, sade Wowereit och tittade ut över den packade festsalen.
Sedan hyllade han Biermann för dennes modiga kamp mot DDR-diktaturen och sade att han därmed starkt bidragit till regimens fall och den tyska återföreningen.
Socialdemokraten Wowereit kunde inte låta bli att påminna om att kristdemokraterna på 70-talet kallat Biermann för en "verklighetsfrämmande kommunist" och vänt sig emot att hans konsert skulle sändas i tv - man kallade den en "mammut-propaganda-show".
Han inledde dock med att kritisera Biermann - att kalla en demokratiskt vald regering för brottslig var att "gå för långt".
Biermann höll ett långt, underhållande tal och vek inte undan. Han tackade de partier som nominerat honom, tackade till och med PDS för att ha förblivit hans öppna fiender och vände sig sedan mot Klaus Wowereit på första stolsraden.
- Jag kallar inte er en förbrytare, om jag tyckte att ni var det skulle jag inte stå här, så djupt skulle jag inte sjunka. Men det gör ont att se hur ni beblandar er med den gamla nomenklaturan från DDR, sade Biermann.
Han sade också att tiden i Berlin betytt allt för honom, det var här han förlöstes som konstnär, och tackade samtidigt alla trofasta vänner som varit modiga nog att stötta honom under åren i onåd.
Sedan avslutade Wolf Biermann med att säga att den finaste utnämning han någonsin fått kom helt nyligen från hans sexåriga dotter. Han höll upp en liten bild av sig själv och läste vad dottern skrivit under.
- Jag tycker om min pappa för att han får mig att skratta.