Häromåret lämnade Spaniens mest omsusade utrikesreporter Alfonso Rojo sin tidning El Mundo i vredesmod. 2002, då Israel krossade det palestinska självstyret på Västbanken, var rykten i svang att israeliska styrkor begått en massaker på civila i Jenin. Rojo var en av de första som tog sig in i staden. Han ringde hem och meddelade att ingen massaker ägt rum. ”Det går inte, vi har satsat allt på en massaker”, protesterade man förtvivlat vid utrikesdesken.
Möjligtvis har Aftonbladet varit i samma båt. En het önskan har kolliderat med verkligheten, och man har tvingats till ett val. Hur som helst, mellan de utskällda mörkermännen – den opålitlige skribenten och Israels flåbuse till utrikesminister – framträder nu styckets hjälte i ett förklarat skimmer: den svenska yttrandefriheten.
I Israel sker mycket ont, i synnerhet för palestinier på de ockuperade områdena, som trakasseras systematiskt och ovanpå detta blir överfallna av bosättare. Om det inte varit för dessa faktiska illdåd skulle Aftonbladet aldrig vågat spekulera i imaginära illdåd. Men en god sak i Israel är pressens vitalitet. Om palestinier plundrats på sina organ så skulle detta komma fram mycket snart.
Den israeliska pressen har sedan den sade upp troheten till politikerna efter kriget 1973 samlat en imponerande samling troféer. En av dem är utrikesminister Lieberman, vars penningtvätt avslöjades av pressen, inte av polisen.
Sverige har också yttrandefrihet och duktiga reportrar. Men yttrandefrihet är en form. För att formen inte ska bli till ett tomt skal måste den fyllas med något annat, med pluralism. Pluralism är inte regler, utan ett klimat av tolerans mot åsikter som utmanar huvudströmningarna. På den punkten är Sverige inget föregångsland. En rad av våra samhällsfrågor är omgärdade av tabun. Dels är det svårt att framföra särmeningar, dels blir de som gör det utfrusna, hotade, mobbade.
Det krävs kurage för att skriva mot skumrask hos scientologerna, mot det katolska Opus Dei och mot den judiska Lubavitj-sekten. E-terror, advokater och hotelser mot chefredaktören följer som brev på posten. Men det krävs i Sverige lika stor kallblodighet för att redovisa relevanta fakta om flyktingpolitik, prostitution och en rad andra frågor. Rätt många politiker, tyckare, medier och ämbetsmän har anpassat sig och gjort hyckleriet till livsform.
Jublet över vår yttrandefrihet ger inget klädsamt intryck. Det är som om man inte uppsnappat ironin: Det som gjorts till utgångspunkt för uppslutningen kring yttrandefriheten är ju inte någon obekväm sanning om Sverige, utan ett påhitt om Israel.