När en sydafrikansk kompis på gymmet häromdagen frågade mig hur det går med jobbet var jag tvungen att tillstå att ”det händer inte så mycket”. Med ett lätt lyft på ögonbrynen svarade väninnan nickande att det ”faktiskt varit ovanligt lugnt i landet den senaste tiden”. Till och med en ung, vit och välbärgad finans­kille gladde sig vid en middagsbjudning nyligen över läget och öste motvilligt beröm över Zuma.

Den tidigare skandalomsusade och brottsmisstänkte Zuma tycks faktiskt ha överraskat positivt under sina första hundra dagar i presidentpalatset. Det har inte varit lätt, med våldsamma protester i kåkstäderna och omfattande strejker. Men Zuma har stått stadigt, konfererat med olika intressen och varit ute bland folk och visat att han bryr sig. Kontrasten är stor mot den politiskt isolerade och folkskygge företrädaren Thabo Mbeki.

Zuma svors in som president ungefär samtidigt som Sydafrikas ekonomi krympte för första gången på 17 år, och ekonomin lär bli huvudfokus för hans regering ett bra tag. Det är också när det gäller den ekonomiska politikens inriktning som spänningarna är störst inom den breda allians som Zuma samlade bakom sig i ledarstriden mot företrädaren Mbeki, motsättningar som kvarstår i den nya regeringen.

Frågan är om Zuma ska dra åt vänster, som den nye utbildningsministern och ledaren för Kommunistpartiet Blade Nzimande skulle önska. Eller om han kommer att fortsätta på samma relativt marknadsvänliga väg som tidigare ANC-regeringar, vilket säkert skulle falla nye bostadsministern och gruvmiljardären Tokyo Sexwale mer i smaken. Än så länge är det svårt att avgöra, men det ser ut som att han försöker hålla ett slags medelväg.

I en symboliskt viktig gest för ANC-vänstern och dess allierade i fackföreningsrörelsen har långvariga centralbankschefen Tito Mboweni fått gå. Zuma har dock ersatt honom med tidigare vice centralbankschefen Gill Marcus, som inte väntas lägga om penningpolitiken nämnvärt. Tidigare finansministern Trevor Manuel har också slutat men håller fast vid rodret över den ekonomiska politiken som presidentens särskilde planeringsminister.

Frågan är om Zumas balansakt håller i längden. Såväl kåkstadsprotesterna som den senaste tidens strejker är ett uttryck för ett genuint missnöje bland Sydafrikas många fattiga, och säkert också ett skäl för såväl ANC-vänstern som facket att spänna musklerna.

Inför valet i april lovade Zuma dem guld och gröna skogar, och även om han sedan dess gjort sitt bästa för att tona ned förväntningarna finns press på honom att leverera.

I utrikespolitiken har Zuma inte gjort så mycket väsen av sig ännu. Han träffade nyligen Zimbabwes premiärminister Morgan Tsvangirai och lovade att ta upp fortsatta problem inom den nationella samlingsregeringen i grannlandet med president Robert Mugabe, men än är det för tidigt att säga om Zuma kommer att ta tuffare tag mot sin zimbabwiske kollega än Mbeki.

Zuma har inte charmat alla, och vissa bedömare är oroliga för att han lämnar allt riktigt arbete helt i händerna på sina ministrar.

Tidigare kritiker som Nobelpristagaren och ärkebiskopen emeritus Desmond Tutu är dock redo att ge honom en chans. Tutu sade tidigare i år att han inte såg fram emot ett Sydafrika styrt av Zuma, men efter ett ”varmt och positivt” möte dem emellan nyligen menar Tutu att presidentens öppenhet ”endast kan båda gott för nationen”.