Han körde fram, vevade ner rutan. Det var en död kvinna.
Hon var helt naken. Håret var uppsatt i en hästsvans och tånaglarna var rödmålade.
Han körde till affären i Hörja, lånade telefonen, ringde polisen och berättade att "något ruskigt hade hänt".
Hon som låg på vägen var Inez Jannica Lolita Ekblad, 26 år. En ung kvinna, som hunnit leva ett hårt liv. Hon var narkoman. Hon var prostituerad. Det var vad medierna berättade om henne.
Inom loppet av fyra månader hade en tioårig flicka, Helén Nilsson, och en 26-årig kvinna hittats mördade bara några mil från varandra. Och de hade bragts om livet på samma sätt. De hade fått många dödande slag i huvudet och de hade strypts.
Mordet på Helén Nilsson minns många, men mordet på Jannica Ekblad sjönk undan i vårt kollektiva minne.
"Alla" minns Helén.
Vem minns Jannica?
Vem var hon?
Mormor Harriet hade en plats i Jannicas hjärta.
Klockan halv tre den här torsdagen slutade mormor sälja lotter utanför Wessels och tog sedan färdtjänsten hem till lägenheten i Malmö.
Efter en stund kom Jannica dit, badade, åt någon smörgås, samlade ihop en del kläder.
Mormor gav henne två hundralappar. Hon stoppade ner sedlarna i jeansen och mormor sa att hon förvarade pengar så slarvigt.
Nere på gatan väntade en man "i en blå herrgårdsvagn", berättade mormor senare till polisen. Han hade inte velat komma upp på smörgås och kaffe. "Han är så blyg", hade Jannica sagt.
Hon skulle senare på kvällen åka till Hässleholm med honom och berättade att han varken drack sprit eller knarkade. "Han är så snäll och skickar pengar till mig ibland."
Mormodern berättade för polisen att Jannica hade umgåtts med mannen ett par månader.
Den här tiden flyttade Jannica runt. Ibland bodde hon hos vännen Dario, ibland hos sin halvbror, ibland hos sin mor. Hon hade sina kläder utspridda lite varstans och nu plockade hon med sig en svart topp och en svart långkjol från mormor. Annars var hon oftast klädd i jeans, ibland i snickarbyxor, och i basketskor.
Vid halv sextiden lämnade Jannica sin mormor. Jo, hon var säker på tiden, sa hon till polisen, eftersom det var torsdag. Klockan sex på torsdagar spelade hon nämligen bingo.
Angelie var en av Jannicas vänner.
Samma dag som Jannica försvann träffades de i Stadsmissionens värmestuga i Malmö.
Jannica var glad och uppspelt, sa att hon var kär i en officer. Just den här dagen hade hon fått en röd ros av honom.
Hon ville bli fri från drogerna och hade börjat i ett metadonprogram. Och hon hade fått jobb. Hon skulle arbeta på en kristen institution, som hjälpte utslagna.
Angelie berättade för polisen att Jannica skulle träffa "en äcklig stamkund" under eftermiddagen, honom de kallade för "Grisen", och som hade en vinterbonad sommarstuga i trakten av Hässleholm.
Det var sista gången hon skulle träffa honom, sa Jannica. Hon behövde pengarna för att betala en skuld till en hallick.
På kvällen skulle hon träffa officeren. Hon ville börja ett nytt liv med honom, sa hon till Angelie.
Men Jannica verkar inte ha träffat sin nye pojkvän på kvällen. I stället gick hon upp till Dario, en man hon hade lärt känna när de båda bodde på Atlas, hotellet för bostadslösa i Malmö.
En tid senare stötte de ihop på stan, talade om hur ensamma de kände sig och började sedan umgås dagligen. Jannica brukade komma hem till Darios lägenhet.
Jannica var den här kvällen klädd i en svart topp och en svart kjol, mindes Dario, och hon sa till honom att hon var orolig och rädd. Hon kunde inte stanna, för hon skulle i väg med en man.
Dario kände inte igen Jannica, som brukade vara glad av sig. Det var faktiskt så att hennes sinne hade förändrat hans syn på livet, gjort honom mer positiv.
Nu sa Jannica, att om hon inte kom upp till honom nästa förmiddag, då skulle han gå till polisen.
Hon berättade för Dario att killen hon skulle i väg med var lång och smal och hade en Volvo kombi.
Dario kände inte igen Jannica, hon som alldeles nyligen sagt till honom att hon skulle lägga av med heroin.
Innan de skildes den här kvällen sa Jannica att hon nästa morgon skulle komma upp till honom med färska bullar.
Jannica hade fått problem tidigt, redan i första tonåren.
När hon var 13 år kom hon till Axeltorps ungdomshem i Bunkeflostrand utanför Malmö.
Där delade hon rum med Susanne, som var ett år äldre.
I dag är Susanne 43 år. Hon bor kvar i södra Sverige, lever ett ordnat liv med man, tre barn och olika husdjur.
När vi träffas säger hon genast något, som hon menar är nyckeln till att Jannica så tidigt tappade fotfästet.
Men vänta lite. Berätta först hurdan hon var!
- Väldigt söt. Snygg. Naturvacker.
- På sommaren gick vi i shorts och bikiniöverdel längs Klagshamnsvägen, ner mot havet. Bilarna tutade.
- De tutade åt henne, det visste jag, och blev lite avundsjuk.
- Vi gick ner på ett folktomt ställe och lade oss nakna i två jollar som brukade ligga där.
- Vi pratade familj, killar och framtid.
- Vi skulle skaffa familj och barn och våra familjer skulle vara riktiga familjer, kärnfamiljer. Vi skulle inte skilja oss och våra barn skulle inte få det som vi hade haft det.
- Jag ville bli veterinär, jag ville bli gift och jag ville ha fem barn.
- Jannica var en mjuk tjej, som inte gjorde så mycket väsen av sig. Inte gapig och högljudd. Och under de två år vi bodde tillsammans på Axeltorp använde hon inga droger, rökte inte ens hasch. Det måste hon ha börjat med senare.
- Min mamma brukade säga att Jannica var en rar tös.
- Vi spelade "Dr Hook", satte tändstickor i låsen så att personalen inte kunde komma in när vi hade tagit upp killar på rummet via brandstegen utanför.
- Jannica och jag upptäckte att vi hamnat på Axeltorp av samma anledning.
Susanne ville inte leva under samma tak som sin styvfar. När de var ensamma hemma förgrep han sig sexuellt på henne. Det pågick i flera år.
Flickan Susanne blev fången i lägenheten tillsammans med styvfadern. Modern var på jobbet och styvfadern hade ännu inte gått till sitt. Hon var en vettskrämd unge, som när som helst kunde bli hans offer.
Hon berättade inget för sin mor, men flydde hemifrån. Hon blev ett problembarn. Blev, som det heter, placerad.
Den "besvärliga" Susanne kom till Axeltorp.
Och dit kom också Jannica.
Jannica berättade för Susanne, att hon hade blivit våldtagen när hon var tolv år. Efter det började hennes problem. Hon struntade i skolan, kom inte hem på kvällarna.
- Om hon blev våldtagen, när hon var så ung, då förstår jag att det gick som det gick för henne, säger Susanne.
- Jag vet vad detta gjorde med mig. När jag var i tonåren tyckte jag att jag var utan värde, utan värdighet.
- Jag hade ingen oskuld att ge till den jag ville ge den, och det var en stor sorg.
- Jag var full av förgörande skam och skuld. Sex var inget fint utan bara något nödvändigt ont.
När de hade lämnat Axeltorp sågs de en gång hemma hos Susanne i Malmö. Susanne var 16, Jannica 15 år.
- Hon hade varit hos en äldre man, en tandläkare, och jag undrade hur hon kunde gå hem till en gammal gubbe."Hur vågar du?" undrade jag. Men hon ryckte bara på axlarna.
- Hon hade en massa pengar med sig och något smycke som hon visade. "Du har väl inte tatt det?" sa jag. Men hon ville inte berätta.
- Det var en annan Jannica, tuffare, mer nonchalant och jag kände att hon förlorat känslan för rätt och fel.
- Jag tror att hon redan då hade börjat prostituera sig.
Efter det tappade Jannica och Susanne kontakten. Susanne flyttade från stan och Jannica bodde kvar.
Susanne har funderat över varför hon själv klarat sig bra i livet, medan flera av de andra flickorna på Axeltorp tappade fotfästet.
- Jag läste en gång i Kvällsposten om en av dem. Hon var uteliggare och levde med sin schäferhund och pundarkille i en källare.
- En annan ville sälja en hästsadel till mig och var hög som ett hus.
- Ibland kan jag nästan känna mig skyldig. Varför har jag ett bra liv, barn, någonstans att bo?
Hon har inget svar.
- Vi är väl olika från början och vi väljer olika vägar.
Jannicas mor har berättat att hon och dottern träffades ganska ofta sista sommaren hon levde. De var bland annat ute och fotograferade en hel del.
Tre dagar innan hon försvann träffades de, och Jannica sa att hon skulle komma till modern på lördagen. Hon hade träffat en ny man och hon hade skaffat lägenhet.
När jag ringer Jannicas mor säger hon att det under åren tagit henne hårt när Jannica beskrivits enbart som en prostituerad, en narkoman.
- Hon var ju så mycket mer, levnadsglad, rolig, konstnärlig. En känslomänniska. Sen kom heroinet in.
Även Susanne, hennes vän från Axeltorp, har reagerat mot hur Jannica har beskrivits.
- Mordet blev ointressant för att hon var den hon var. Är man en prostituerad knarkare, ja, då är det inte så konstigt att man blir mördad. Så har det verkat.
Pensionären Hilding, som i dag är över 80 år, brukade varje morgon göra en liten avstickare ner till Vedema rastplats, gå ner till ån, dricka lite vatten och vänta på rådjuren.
Men efter den morgonen, när han fann henne ligga död på vägen, har han inte velat åka tillbaka dit.