Nyheten kom för ett par veckor sedan: Svenska och norska forskare har upptäckt ett slags partiklar, tidigare helt okända, som finns hos nästan alla schizofrena personer men nästan aldrig hos andra. Upptäckten publicerades i den vetenskapliga tidskriften Neuroscience Letters. Den blev först uppmärksammad av Dagens Nyheter, men sedan dröjde det bara timmar innan nyhetsbyrån Reuters reagerade, liksom brittiska BBC, amerikanska Los Angeles Times och andra medier över hela världen.

Sedan dess har huvudförfattaren, psykiatriprofessor Lennart Wetterberg, fått minst femtio brev. Forskarkolleger kommer med idéer om vad partiklarna kan vara för något och erbjuder sina tjänster.

- Det roligaste är att patienterna i undersökningen själva ser så positivt på upptäckten. De säger saker som: "Vad var det jag sa? Det har jag känt på mig länge att det är något i signalsystemet", säger Lennart Wetterberg.

Han tycker att upptäckten av partiklarna är ett av de större genombrott han har gjort under sin långa forskarkarriär. Och då har han ändå varit pionjär inom flera psykiatriska områden, som ljusbehandlingar mot depression och hormonet melatonins betydelse för människans psykiska hälsa.

Egentligen började alltihop redan på 1980-talet. Kemisten Rolf Nybom på Stockholms universitet undersökte ryggmärgsvätska från hiv-patienter. Han använde en metod som går ut på att sila ryggmärgsvätskan för att kunna koncentrera de små och glest utspridda hiv-virusen. Därefter fotograferar han virusen med ett svepelektronmikroskop.

Rolf Nybom har arbetat länge med denna teknik, han är en av världens främsta experter och han säger själv att han har sett omkring femtusen olika prover med sitt svepelektronmikroskop: allt från luftföroreningar på pollenkorn till hepatit-C-virus.

Men en dag fick han se något helt nytt. Lennart Wetterberg hade skickat med ett prov med ryggmärgsvätska från en schizofren man. Han ville testa en hypotes om att schizofreni kunde ha samband med virus. Rolf Nybom såg direkt att det inte fanns några hiv-virus i provet. Däremot fanns andra små runda saker. De var ungefär en tusendels millimeter stora, vilket är fem gånger större än hiv-virus. Och de var minst lika runda och regelbundna i formen som många virus och bakterier.

Den gången hade forskarna inte tid och möjlighet att gå vidare. Men i slutet av nittiotalet återupptog Rolf Nybom och Lennart Wetterberg sitt samarbete, nu tillsammans med två norska psykiatriker och Hans Wigzell som är rektor för Karolinska institutet och professor i immunologi.

Gruppen samlade prov på ryggmärgsvätska från tjugotvå schizofrena personer och från trettioåtta kontrollpersoner med olika neurologiska sjukdomar. Patienterna kom från flera olika ställen i norra Norge och norra Sverige.

Rolf Nybom undersökte proven, utan att veta vilka som kom från schizofrena och vilka som var från kontrollgruppen. När forskargruppen bröt koderna hittade de ett ovanligt starkt samband. Tjugo av de tjugotvå schizofrena hade partiklarna i sin ryggmärgsvätska, men bara två av de trettioåtta kontrollpersonerna.

- Det här är sant! Det är otvetydigt kopplat till sjukdomen, säger Hans Wigzell.

Att hitta någonting som kan förhindra, bota eller åtminstone lindra schizofreni bättre än befintliga metoder vore en av de största insatser en medicinsk forskare skulle kunna göra. Både för att minska mänskligt lidande och för att minska samhällets kostnader. Schizofreni drabbar nästan en procent av alla människor världen över. Sjukdomen slår till tidigt, ofta i tjugoårsåldern. Den blir ofta kronisk och kan medföra många plågsamma symtom, som hallucinationer och tvångstankar och minskad förmåga att känna glädje och förväntan.

Frågan är då vad de nyupptäckta partiklarna egentligen betyder. Är de en orsak till sjukdomen eller ett resultat av den?

Ingen vet ännu, och forskarna i gruppen har olika favorithypoteser.

Kemisten Rolf Nybom kan tänka sig att det handlar om något slags smittoämne, någonting i stil med mycket små bakterier.

- De är så släta och fina! De liknar bakterier, säger han.

En hypotes som forskarna har haft under arbetets gång är att partiklarna är så kallade nanobakterier, alltså bakterier som är betydligt mindre än alla kända arter. Sådana "nanobakterier" lanserades för några år sedan av en finländsk forskargrupp som hävdade att de skulle ha samband med njursten. Men teorin är mycket kontroversiell och ingen annan forskargrupp har kunnat bekräfta finländarnas rön.

De partiklar som den svensk-norska gruppen nu har hittat är större än de föreslagna "nanobakterierna". Däremot stämmer de i storleken med några av de minsta och mest primitiva sjukdomsalstrande bakterier man känner till, så kallade mykoplasma.

Ett starkt argument mot teorin om bakterier är att forskarna har letat i proverna efter DNA från bakterier och de har inte lyckats hitta tillstymmelse till något sådant.

Rolf Nybom återkommer ändå till att partiklarna är "så runda". Dessutom ligger de ansamlade i små flockar i proven, det kan man tydligt se. Runt omkring dem är vätskan mörkare än på andra ställen.

Det skulle, menar Rolf Nybom, kunna bero på att partiklarna utsöndrar något giftigt ämne som har betydelse för sjukdomen.

En del av partiklarna på bilderna ligger väldigt tätt ihop. Med lite fantasi kan man tänka sig att en partikel just håller på att dela sig i två, just så som bakterier förökar sig. Men ett motargument är att forskarna i månader har försökt att odla partiklarna i näringslösning. De har inte delat på sig ett endaste dugg. Det skulle förstås kunna bero på att de har tillbringat en del av sin tid i kylskåpstemperatur på 4 grader. För att kunna överleva och dela sig kanske de måste hålla kroppstemperaturen 37 grader hela tiden, föreslår Rolf Nybom.

För att få klarhet i bakteriefrågan vill han nu "snitta" partiklarna. Det vill säga fixera de mikronstora föremålen liksom i ett litet städ och göra en genomskärning. Då skulle svepelektronmikroskopet kunna avslöja om partiklarna har någon struktur på insidan som påminner om bakterier.

En annan möjlighet är att det är fråga om prioner - den smittoform som anses orsaka galna ko-sjukan, den mänskliga varianten av Creutzfeldt-Jakobs sjukdom, fårsjukdomen skrapie och en rad andra hjärnsjukdomar hos djur och människor. Prionerna upptäcktes ganska nyligen och den upptäckten belönades med Nobelpriset i medicin för fem år sedan. Det speciella med prionerna är att de varken är bakterier eller virus. De är proteiner och innehåller ingen egen arvsmassa.

Hans Wigzell däremot tror inte alls att det handlar om något mikrobiologiskt, varken stora virus, små bakterier eller prioner.

- Jag tror att det är något biokemiskt, något från cellerna i hjärnan på något sätt.

Han menar att partiklarna knappast kan vara orsaken till sjukdomen. Snarare är de ett resultat av sjukdomsförloppet. Det förloppet vet forskarna nästan ingenting om. Men en rad undersökningar tyder på att hjärnan förändras vid schizofreni. Systemen för signalämnet dopamin blir överaktivt på vissa ställen, hjärnan blir något mindre på andra ställen.

Enligt Hans Wigzells favorithypotes har partiklarna sitt ursprung i de fettrika cellväggarna. Eftersom utgångsmaterialet består av något fettliknande blir partiklarna runda när de hamnar i ryggmärgsvätskan, precis som fettdroppar i en salladsdressing.

- De verkar komma från något kladdigt. Partiklarna kanske bildades när de hamnade i kylskåpstemperaturen 4 grader.

Hans Wigzell understryker att detta är hans spekulationer, byggda på "kockens känsla" snarare än på forskarens precision.

Han vill nu gå vidare och undersöka partiklarna med så kallade monoklonala antikroppar. Sådana finns i ett mycket stort antal, var och en skräddarsydd för att fastna på ett visst känt protein. På så sätt skulle man kunna para ihop partiklarna med kända substanser i människans hjärna.

Dessutom skulle Hans Wigzell vilja undersöka ryggmärgsvätskan hos familjer med starka ärftliga anlag för schizofreni. Då skulle man kunna se om partiklarna bara finns hos människor som har insjuknat, eller om de rent av redan finns hos unga människor som drabbas av schizofreni senare i livet.

Han medger att en sådan studie vore etiskt kontroversiell.

- Men det vore viktigt att se om det finns en koppling till det genetiska.

Lennart Wetterberg vill inte lansera någon favorithypotes. Han är just nu i full färd med att gå vidare i forskningen, genom att ta prover från flera schizofrena patienter och kontrollpersoner.

- Jag hoppas att vi snart ska kunna identifiera innehållet kemiskt. Finns partiklarna inuti hjärnans och ryggmärgsvätskans celler eller utanför? Om vi får svar på den och andra frågor kan vi kanske komma underfund med vad som orsakar sjukdomen. Men vi måste arbeta förutsättningslöst och testa en rad hypoteser, betonar han.