Vill man förenkla det hela skulle man kunna säga att den som är på hugget, och beredd att anstränga sig lite extra helt enkelt lyckas bättre än den som gör uppgifterna lite halvhjärtat.
Detta kanske låter självklart, men faktum är att intelligens- eller IQ-tester oftast tagits på allvar i de flesta samhällen ända sedan de började användas i sin moderna form för drygt 100 år sedan. Resultatet har ansetts spegla testpersonens allmänna intelligensnivå tämligen väl.
Testerna har i och för sig kritiserats mer eller mindre hårt under årens lopp, men kritikerna har mest riktat in sig på att testerna inte tar hänsyn till personernas sociala, kulturella eller etniska bakgrund, och att de därför gynnar personer ur vissa samhällsskikt.
Exempelvis har svarta i USA generellt gjort sämre ifrån sig än vita på testerna. Detta har tolkats som en effekt av att de är en underprivilegierad grupp i samhället, inte på grund av att de skulle ha lägre IQ.
Underförstått: Om de fick växa upp i samma miljöer som vita medelklassungdomar skulle de minsann få lika bra resultat.
Kritikerna har med andra ord inte ifrågasatt att det är möjligt att mäta intelligens med ett test, åtminstone inte om det är rättvist utformat.
Men är det så? Är det intelligens man mäter med IQ-tester? Eller något annat? De nya rönen, som publiceras i den vetenskapliga tidskriften Proceedings of the National Academy of Sciences, antyder att det senare är fallet.
Hårt arbete, hård fokusering på uppgiften, samt förmågan att inte ge upp utan en extra ansträngning, är det som ger höga IQ-poäng. Ännu bättre går det om en belöning väntar efter arbetet, om man kan tjäna pengar på sina poäng.
Forskarna, som letts av psykologen Angela Lee Duckworth vid University of Pennsylvania, analyserade 2.008 personers resultat på IQ-tester. I några av testerna saknades belöningar, medan andra var utformade så att deltagarna fick en större eller mindre summa pengar om de presterade väl.
Resultatet är slående. Duckworth och hennes kollegor fann att belöningarna hade en extremt stor effekt på resultat – i genomsnitt fick deltagarna nästan 10 poäng mer på IQ-skalan om de tjänade en slant på resultatet. Höjdes belöningen över en viss nivå åkte resultaten upp med ytterligare 10 poäng.
Detta är anmärkningsvärt. Det betyder att en person som erbjuds en handfull dollar höjer sin intelligenskvot från exempelvis 110 (relativt normal intelligens) till 130 (rätt så hög intelligens).
I en kompletterande studie undersökte forskarna hur det gått för 251 amerikanska pojkar som testades på 1980-talet när de var cirka tolv år gamla.
De fann att pojkar som fått bra resultat på testet i allmänhet lyckats bättre i livet. Men vid testet hade man också granskat hur motiverade pojkarna var, och när Duckworth och hennes kollegor tog hänsyn till detta fann de att testet snarare mätte motivation än intelligens.
Slutsatsen blir att motivation är det som ger framgång i livet. Det är vad intelligenstesterna tycks visa. Detta är inte förvånande. Självdisciplin och hårt arbete har alltid burit långt. Det komiska är att vi ofta förväxlar det med intelligens.
Snarare är det kanske så att väldigt intelligenta människor ofta underpresterar i livet. Hade Einstein lyckats väl på ett IQ-test när han var tolv? Förmodligen hade han det, men säkert är det inte. Kanske hade han bara tyckt att frågorna var tråkiga och i stället funderat på betydligt intressantare problem.