Cape Canaveral.
På onsdagseftermiddagen vinkade Christer Fuglesangs familj och vänner av honom inför resan upp till den internationella rymdstationen.
Vi fick inte komma närmare än tio meter, vi fick stå bakom ett gult rep.
På gräsmattan en bit bort, med rymdfärjan på uppskjutningsrampen i bakgrunden, stod Christer och hans fru Lisa. Annars är risken att vi smittar honom med någon förtretlig sjukdom som kan försinka den resa han väntat på i så många år.
Jo, jag skriver vi. Jag tillhör nämligen dem som Christer bjudit in till uppskjutningen. Trots att jag själv tidigt valde att syssla med annat än teknik - tidningar och journalistik - så började jag min bana med att gå en civilingenjörsutbildning tillsammans med Christer. Dryga tjugotalet av hans kamrater från teknisk fysik-linjen på KTH har rest till Florida för att se honom ta skuttet ut i rymden.
Vi inleder dagen med att lyssna på en briefing där en astronaut från en tidigare resa berättar om Christer och hans besättningskolleger. För varje astronaut som presenteras med bilder och beskrivningar så är det gäng föräldrar, syskon, släktingar och vänner i åhörarsalen som applåderar och tjoar. Och så är det några mycket små släktingar som tycker att det drar ut litet för mycket på tiden.
Därefter följer en busstur med två höjdpunkter: vinkningen till Christer och så alligatorerna. Kennedy Space Center ligger nämligen i något som närmast måste beskrivas som ett träsk och jag såg själv tre alligatorer varav en var riktigt stor.
Kvällens cocktailparty hade tre huvudpersoner: först och främst Christers hustru Lisa och så de två svenska ministrarna: Maud Olofsson och Lars Leijonborg. Christer, den egentlige huvudpersonen, var med på telefon från sin karantän.
Jag gick runt på partyt och försökte få en minnesbild bekräftad: visst var det så att Christer ibland chansade litet för mycket på laborationerna? Så mycket så att säkringarna gick och apparaterna gick sönder?
Jodå, så lär det nog ha varit. En av Christer närmare vänner säger att Christer ibland blev less på vännen för att denne måste tänka efter så länge.
När jag första gången fick höra att Christer att skulle bli astronaut blev jag först litet förskräckt, för jag mindes ju just detta. Men jag blev snabbt lugnad av en bekant som jobbat med honom på Cern i Schweiz och som berättade hur bra han där varit på att jobba med mycket avancerad elektronik.
Och det är förstås så att det är den som djärvt provar sig fram i laboratoriemiljön som lär sig mest.
Därför kommer det säkert att gå mycket bra när han om några dagar ska koppla om elsystemet på rymdstationen.