En privatperson – dotter till den avlidne filmregissören Ingmar Bergmans syster – har låtit Rättsmedicinalverket jämföra dna på några frimärken med hennes eget dna. En sådan undersökning är fullt laglig och kostar 6 750 kronor. Slutsatsen är att frimärksslickaren och kvinnan inte kan vara släkt på moderslinjen.

Tolkningen – som har gett stora rubriker i veckan – är att Ingmar Bergman inte skulle vara biologisk son till Karin Bergman.

Observera att detta inte är Rättsmedicinalverkets tolkning. Forskarna där uttalar sig bara om frimärksslickarens dna; de spekulerar inte i vem som har slickat på frimärkena.

I en domstol skulle två frimärken ha varit svajigt bevismaterial.

Hur skulle man då kunna gå till botten med Ingmar Bergmans biologiska ursprung?
Om det hade gällt en kändis som varit död i flera hundra år hade forskarna kunnat gå direkt till hans kvarlevor. Så har de gjort med många historiska personer, såsom Heliga Birgitta, Karl XII och Copernicus.

Men det är helt otänkbart med en person som har dött så nyligen som Ingmar Bergman. Här gäller griftefriden.

I sjukhusens biobanker finns troligen blodprover och andra vävnadsprover sparade från Ingmar Bergman och hans föräldrar. Men de är avsedda för forskning där personerna är anonymiserade, inte för att undersöka namngivna kändisar inom film- och litteraturhistoria.

Det som återstår är att undersöka fler frimärken och liknande föremål där Ingmar Bergmans dna skulle kunna återfinnas.

Om man fick fram samma dna-profil på frimärken från olika epoker av Ingmar Bergmans liv, skulle sannolikheten öka för att det verkligen är han som har slickat på dem. Man skulle kunna jämföra med frimärken som Karin Bergman tros ha slickat på. Och med den andra kvinnan som har utpekats som hans biologiska mor.
Hittills har Rättsmedicinalverket bara undersökt något som kallas mitokondrie-dna.

Det ärvs från mor till barn. Mitokondrie-dna är rent tekniskt lättast att undersöka, eftersom det finns tusentals mitokondrier i varje cell.

Man kan också tänka sig att undersöka dna från Y-kromosomer, som ärvs från far till son. Eller så kallat kärn-dna, som ärvs från båda föräldrarna till barnet. Det är betydligt svårare.

Men dna-teknikens landvinningar har slagit oss med häpnad många gånger de senaste åren. Bland det mest spektakulära är när Svante Pääbo lyckades läsa av stora delar av dna från 30 000 år gamla neandertalare och när dansken Eske Willerslev läste av stora delar av en 4 000 år gammal grönländares dna från en hårtufs.

Vi skulle säkert kunna skåda djupt in i Ingmar Bergmans dna – om någon vore beredd att satsa sådan frontforskning på den pikanta frågeställningen om regissörens familjebakgrund.