Låt oss låtsas att vi sitter i Nobelkommittén. Vi ska dela ut världens viktigaste pris, och vi har allas ögon på oss. Massor av forskare ligger sömnlösa och hoppas att vi ska ringa till just dem.
Å ena sidan har vi Alfred Nobels testamente att förhålla oss till. Där står att prisen ska gå till den som har gjort upptäckter, uppfinningar och förbättringar under det senaste året.
Å andra sidan, om vi ger priset till något som är så splittans nytt kan det ju sluta hur som helst. Det kan sluta som när Egas Moniz fick medicinpriset för lobotomin 1949. Om vi gör en sådan tabbe igen kommer eftervärlden att döma oss hårt.
Därför händer det att forskningen är både 30 och 40 år gammal. Men det är ju lite trist med pris för så gamla rön, det är roligare om vi är hyfsat aktuella.
Våra pristagare får gärna ha gjort praktisk nytta för mänskligheten. Visst kan vi ge pris till forskning som i största allmänhet förklarar hur människokroppen eller universum fungerar. Men inte varje år – ibland måste vi faktiskt belöna uppfinningar som har gjort nytta för mänskligheten. Det står uttryckligen i testamentet.
Då uppstår förstås problemet att vi gynnar det ena eller andra företaget inom exempelvis läkemedelsindustrin eller elektronikindustrin.
Det kan leda till obehagliga tidningsartiklar om att vi låter oss påverkas och mutas.
Sedan gäller det också att lista ut vem som faktiskt var först med en upptäckt. Det behöver inte alls vara den största kändisen inom området; det kan tvärtom vara någon liten doldis i något land långt borta. På det här området anser vi oss vara världens ledande experter, men vi får kritik nästa varje år från folk som inte fick något pris.
Medicin: Stamceller – en kombination av gammalt och nytt och av grundforskning och patientnytta.
Högst på tipslistan ligger japanen Shinya Yamanaka. För bara fyra år sedan kom han på en metod att tillverka stamceller från gamla vanliga kroppsceller, exempelvis från huden. Cellerna kallas för inducerade pluripotenta stamceller, förkortat IPS, och framtidsperspektiven är alldeles hisnande. De väcker drömmar om att vilken liten cell som helst från just mig kan bli nya tänder, nya knäleder, bota diabetes, ms och parkinson.
Shinya Yamanaka får nog dela priset. Troligen med två kanadensare vid namn Ernest McCullogh och James Till. För nästan fyrtio år sedan upptäckte de den första kända typen av stamceller, så kallade blodstamceller eller hematopoetiska stamceller. Dessa celler har använts i många år för att bota leukemi, och numera används de mot en lång rad andra sjukdomar.
Det är också tänkbart att Shinya Yamanaka får dela priset med den han själv betraktar som sin vetenskaplige föregångare: engelsmannen John Gurdon, som lyckades klona grodor i början av 60-talet.
Sedan ska vi förstås inte bortse från spegelneuronerna, även om de fortfarande känns lite väl kontroversiella. Det är en sorts hjärnceller som signalerar när vi ser and-ra göra saker – ofta betraktas de som grunden för medkänsla. Italienaren Giacomo Rizzolatti är det självklara namnet, kanske i kombination med finskan Riitta Hari.
Vi har även kärnreceptorerna – mottagare som sitter längst inne i cellerna och fångar upp vitaminer och andra viktiga molekyler. Pierre Chambon, Ronald Evans, and Elwood Jensen ligger bäst till. Det har tidigare förekommit maktspel på Karolinska institutet som har gjort ett sådant pris osannolikt. Men nu har förhållandena ändrats och kärnreceptorerna klättrar uppåt på listan för troliga pris.
Fysik: Det var ju tråkigt att Wolfpriset i Israel hann före, men nu är det verkligen dags för intrassling. Eller entanglement, som det heter på engelska. Det handlar om en effekt inom kvantmekaniken där partiklar som en gång har ingått i samma system, fortsätter att ha liksom telepatisk kontakt med varandra, även om de befinner sig på flera mils avstånd. Albert Einstein hörde till dem som tyckte att intrassling verkade helt stolligt.
Men fransmannen Alain Aspect bevisade i början av åttiotalet att partiklar faktiskt kan vara intrasslade. I dag är fältet hetare än någonsin. Bland annat finns förhoppningar som supersnabba kvantdatorer. Aspect får nog dela priset med österrikaren Anton Zeilinger och amerikanen John Clauser.
En uppstickare är förstås grafen, det nya supermaterialet av kol som är helt tvådimensionellt. Upptäckten är bara sex år, och det kanske är lite tidigt. Men elektronikindustrin har gigantiska förhoppningar på grafen. Ryssarna Andre Geim och Kostya Novoselov – båda numera verksamma i England – kan mycket väl få åka till Stockholm redan detta år.
Kemi: Kanske ett spektrum av spektroskopi – på nära håll och i rymden? William Moerner har utvecklat en spektrometer som kan urskilja enstaka molekyler av ett grundämne. William Klemperer har utvecklat metoder för att avgöra vilka molekyler som finns i stoftmolnen mellan stjärnorna. Kanske en kombination av dem, kanske får även Richard Zare och/ eller Allen Bard vara med på ett hörn.
Nu när Gunnar von Heijne har slutat som ordförande i kemikommittén kanske hans ämne proteinveckning kan belönas. Artur Horwich och John Ellis har arbetat med så kallade chaperoner – små hattar som sätter sig på proteinerna och veckar till dem.
Sedan vore det ju kul om den kontroversiella Craig Venter fick ett pris till slut. Det skulle reta många. Det är svårt att säga om hans täta resor till Stockholm har varit till fördel eller nackdel för honom.
Den så kallade hagelgevärsmetoden som han har utvecklat har trots allt varit helt avgörande för att det numera går så snabbt att avläsa dna. Men om Craig Venter ska få priset borde han få dela det med matematikern Eugene Myers som gjorde grundjobbet.