- Det finns en hotbild. Material kan användas i illasinnat syfte. Därför måste vi bygga skydd, annars är vi värnlösa, menar Anita Nilsson som är chef för avdelningen för kärnsäkerhet på internationella atomenergiorganet IAEA i Wien.
-Jag kan inte nog understryka att detta är en global utmaning. Terrorister kan sannolikt inte anrika uran själva, men de kan stjäla material, säger David Smith från USA:s nationella laboratorium Lawrence Livermore.
Sedan mitten av nittiotalet har antalet incidenter med försvunnet radioaktivt material ökat från ett tjugotal till över hundra om året.
Det beror inte på någon faktiskt ökning av stölder, menar Anita Nilsson, utan på att anläggningarna håller bättre ordning på sitt material, och att polis och tullare har blivit skickligare och fått bättre utrustning.
Knappt tjugo av incidenterna de senaste åren handlar om höganrikat uran, som skulle kunna användas till atomvapen, berättar Anita Nilsson.
Incidenter har inträffat över hela världen: till exempel i Asien, Afrika och Sydamerika.
-Det har funnits en tro att det bara handlar om östsidan, om stater i före detta Sovjet. Men i takt med att vi börjar leta hittar vi i hela världen.
Klaus Lützenkirchen från EU:s transuranska institut i Karlsruhe berättade om ett antal spektakulära fall de senaste åren, där forskarna haft tillfälle att testa ny teknik.
En man vid en tysk anläggning för upparbetning av kärnavfall greps vid en rutinkontroll för att han visat sig ha radioaktivt uran i urinen.
Vid närmare undersökning visade det sig att hans särbo hade ännu högre halter i kroppen, och hon hade uppenbarligen fått i sig radioaktivt material via födan.
-Hon löpte 50 procents risk att dö av leukemi, berättar Anita Nilsson.
Forskarna kunde belägga att uranet verkligen var stulet från anläggningen, genom att titta på den exakta sammansättningen av isotoper (olika atomformer) i uranet.
Mannen dömdes för stölden, men något mordförsök gick inte att bevisa.
En gång kunde forskarna i Karlsruhe spåra en bit uranoxid till en upparbetningsanläggning i Kazakstan. De kunde nämligen jämföra ytans hårdhet, som skiljer sig en aning mellan olika upparbetningsmetoder.
Vid ett annat tillfälle studerade de materialet i svepelektronmikroskop, och kunde jämföra storleken på kristallerna.
- Vi kan se på sammansättningen av isotoper var uranoxiden har brutits, hur högt och hur fuktigt det har varit, säger David Smith på Lawrence Livermore.
Uppgifter om kristallstorlek, isotopernas sammansättning och graden av upparbetning finns i olika register, som kan vara mer eller mindre hemliga.
- Det kan vara väldigt delikat. Kommersiella intressen måste vägas in. Och länderna har också en försvarsdimension. Men vi har ett samarbete, betonar Anita Nilsson.
IAEA utvecklar sina metoder i samarbete med olika universitet, till exempel Austin i Texas, Moskvas tekniska högskola och universitetet i Sevastopol i Ukraina.
- Vi för också diskussioner om att starta samarbete med Brasilien och med ett par arabländer, säger Anita Nilsson.