Polisen i västra Yorkshire har transporterat en stulen Toyota till ett garage i Leeds utkant. Brottsplatsundersökare Dave Lloyds letar genom bilen efter alla former av DNA-spår.
- Vi letar efter tuggummi, sugrör, burkar, flaskor, cigarrettfimpar och cigarrer. Om tjuven kraschat med bilen kan vi till och med få DNA från airbags. När ansiktet pressas mot airbagen hamnar det saliv på den, säger Dave Lloyd.
I Toyotan hittar han en fimp och en colaburk. Han stryker en bomullstops mot burkens öppning. Förhoppningsvis fångar han upp några celler från tjuvens munhåla.
DNA har de senaste åren seglat upp som ett av de bästa bevisen, jämte fingeravtryck, inom kriminaltekniken i England. Speciellt när det gäller bilstölder.
- Om någon har kört omkring i bilen i en timme eller två, är chansen stor att de lämnar spår. Därför hittar vi fler spår i stulna bilar än vid bostadsinbrott, säger Michael Fickling, ansvarig för den kriminaltekniska vetenskapen vid polisen i västra Yorkshire.
I ungefär hälften av alla bilar som återfinns hittar polisen antingen DNA eller fingeravtryck. Hälften av dessa ger i sin tur en identifikation via antingen DNA-registret eller fingeravtrycksregistret. Det beror till stor del på att den engelska lagstiftningen de senaste åren har tillåtit polisen att registrera fler personer.
- Vi har kommit till en punkt där 80-90 procent av alla våra återfallsbrottslingar ligger i den nationella DNA-databasen, säger Fickling.
Hittills har DNA-profilen för cirka tre miljoner människor registrerats. Det är cirka fem procent av invånare i Storbritannien.
Registret grundades 1994. Till en början användes det för grov brottslighet:
- Men redan efter några år började vi använda registret för att lösa vardagsbrottslighet som bilstölder och inbrott, säger Chris Maguire, vid engelsmännens kriminaltekniska laboratorium.
I början rensades registret från alla som frikändes av domstolen - bara dömda människor låg kvar. Men 2001 ändrades lagstiftningen så att alla som en gång åtalats för ett brott registreras. Detta även om domstolen finner dem oskyldiga.
Skälet till utvidgningen var ett spektakulärt fall där polisen behållit DNA-profilen för en person som domstolen frikänt. Samma person begick senare ett mord. Polisen kunde identifiera honom tack vare profilen. Men han frikändes återigen eftersom DNA-registreringen var olaglig.
År 2004 skedde ytterligare en lagändring som ger polisen ännu större befogenheter.
- Nu får vi ta DNA från alla som vi griper för ett brott, säger Michael Fickling. Det har till exempel hänt att en person har fått lämna DNA efter att ha snattat whisky, men sedan åkt fast för mord. En annan person, som kissade på gatan, dömdes för flera våldtäkter.
Mer vanlig är dock att personer som begått vardagsbrott identifieras. Veckan mellan den 3 april och 10 april, när det engelska DNA-registret fyllde tio år, gjordes 1.132 matchningar mellan spår och person. 1.100 av dessa gällde vardagsbrottslighet. 27 stycken identifierade personer som begått grova sexualbrott och fem stycken pekade ut potentiella mördare.
För att hinna med alla DNA-analyser har engelsmännens kriminaltekniska laboratorium byggt ut ett helautomatiserat system, som kan göra 40.000 analyser per månad (motsvarigheten i Sverige kan köra 2.500 analyser per månad). Ingen annan än personalen får gå in på labben. De har rockar, skydd för hår och mun och handskar på sig när de hanterar proverna. Dessutom registreras personalens DNA-profiler. Alla spår från brottsplaster kollas mot personalregistret för att garantera att deras celler inte har förorenat proverna.
När Dave Lloyd har lagt topsen och fimpen i sterila förpackningar skickar han dem till det helautomatiserade labbet i Birmingham. Om FSS får fram en DNA-profil kommer den att köras mot det nationella DNA-registret. Men det är inte alltid som det blir en träff.
- Ofta får vi ju också upp bilägarens DNA-profil, säger Lloyd.