Poliserna kom efter lunch. Klockan var kvart i tre denna julidag 1984 när de knackade på Kirk Bloodworths dörr. Möjligen tipsade av den kvinna som han höll på att separera från.
- De sade: "Du är härmed arresterad, ditt svin, som misstänkt för mordet på Dawn Hamilton." Jag knuffades in i deras bil. Det var sista gången jag såg min hemby på åtta år, elva månader och nitton dagar. Båda poliserna har lämnat kåren nu, men de har fortfarande inte bett mig om ursäkt. Inte åklagaren heller, betonar Bloodworth när DN möter honom i hans hemby.
På stationen försågs han med hand- och fotbojor. Han hade läst om det sadistiska mordet och våldtäkten på den 9-åriga flickan Dawn Hamilton utanför Baltimore och insåg snart att poliserna på allvar trodde att han var skyldig.
- Det sårade mig verkligen. Jag har aldrig varit i trubbel med polisen tidigare och trodde att de skulle lita på mitt ord när jag sade att jag var helt oskyldig.
Från den stunden upprepade Kirk Bloodworth envist att han inte var flickans mördare till alla han mötte under rättsprocessen och senare i fängelset. Vartenda brev och julkort år efter år underteckande han med sitt namn följt av A.I.M., "an innocent man".
- Jag ville påminna alla om det. Få det att sjunka in.
Släkten Bloodworth har levt på fiske och sjöfart i fyra generationer. I Chesapeake Bay, där deras krabbvatten finns, ligger i dag en ö som bär familjens namn. Kirk Bloodworth växte upp i lilla Cambridge, tävlade i diskus under skolåren och skrev 1978 in sig i marinkåren som infanterist. En tjänst som tog honom runt jorden. Efter soldatåren arbetade han med krabbfisket.
- Vi är en stor familj som håller ihop. Pappa har sju syskon och alla arbetade på båtarna och jagade i skogarna här. Vi är lantfolk. Och alla i släkten stod bakom mig, ingen visade minsta tvivel på min oskuld.
Varför befanns du av misstag skyldig?
- Av flera skäl, de behövde någon att fälla som skyldig till mordet, och det gjorde dem överentusiastiska över att ha hittat mig. De ville inte höra på något som talade för min oskuld. En annan orsak var uppgifterna från ögonvittnen; framför allt två små pojkar som sade att jag var mannen de såg nära brottsplatsen - fast deras vikt- och längduppskattningar inte alls stämde med mig. Osäkra uppgifter från ögonvittnen är ett av vårt rättssystems stora brister i dag. Sättet som vittneskonfrontationer och identifiering med foton görs på är ofta undermåligt. Dessutom hade jag, som så många, ett ineffektivt försvar.
Juryn behövde bara två timmars överläggningar innan den dömde Kirk Bloodworth till döden. Han föll ner på knä när domaren läste upp utslaget. De anhöriga skrek: "Ge honom gas!" och applåderade. Domen förvandlades efter ett överklagande två år senare till livstids fängelse.
Vad fick dig att klara åren i fängelse?
- Jag trodde på en högre kraft, något större. Och jag är liksom min far före detta marinkårssoldat, det hjälpte mig att stå ut med smärtan. Jag har ingen högre utbildning, men jag var ändå hela tiden övertygad om att sanningen faktiskt skulle segra och att jag på nåt sätt skulle kunna bevisa det till slut. Men jag hade ingen lätt situation i fängelset. Män som dömts för mord och våldtäkt på nioåriga flickor har inte det. Jag slogs ner oräkneliga gånger med olika tillhyggen och blev knivskuren. Ständiga slagsmål.
Kirk Bloodworth fick jobb i fängelsebiblioteket, som bjöd en frizon. Han tränade för att få styrka och hålla ångesten stången. Brev från föräldrarna och de vänner som fortfarande litade på hans oskuld gav hopp. Han säger att det som är svårast i dag att tänka på är att hans mor dog när han satt fängslad. Hon fick aldrig se sin son rentvås. Fångvaktarna gav honom fem minuter för att ta avsked framför kistan, iförd bojor.
Sin räddning fann han i en bok. Bloodworth läste första gången om den nya DNA-tekniken i deckarförfattaren Joseph Wambaughs "The Blooding". Med hjälp av sin advokat och 70 000 kronor fick han efter många turer ett kriminallaboratorium i Kalifornien att undersöka det lakan som använts när Dawn Hamilton lyftes från brottsplatsen.Labbteknikern fann sperma på tyget, på ett tillhygge samt på offrets underkläder. Den matchade inte Kirk Bloodworths DNA.
- En fångvaktare kom en majdag 1993 till min cell med ett telefonnummer till min advokat som ville bli uppringd direkt. Han sade: "Kirk, vi har just fått tillbaka DNA-testet - du är oskyldig!" Jag svarade: "Jag vet det, det är ingen nyhet för mig."
Han jämför upplevelsen av att bli utsläppt efter nära nio års internering med att bli frisk efter en cancersjukdom. Han trodde i sina mörkaste stunder att han skulle dö bakom murarna, kanske med hjälp av gas.
Livet utanför stålgallren har ändå inte varit okomplicerat. En studie vid Michiganuniversitetet visar att åtskilliga av de dödsdömda 118 fångar som hittills frigivits efter DNA-test har haft stora svårigheter att återvända till vardagen, både socialt och emotionellt. Ilskan är inte lätt att hantera, liksom ekonomin.
Bara nitton delstater i USA har en lagstiftning som ger oskyldigt dömda rätt till ekonomisk kompensation. Utöver familjen Bloodworths stora skulder för advokathjälp, över 150 000 kronor, väntade en stenig och lång väg tillbaka till en normal tillvaro:
I omgivningen fanns de som inte litade på att Kirk Bloodworth var oskyldig enligt principen "ingen rök utan eld". Samma misstro visade arbetsgivare när han ville förklara sina år på anstalt. Efter flera misslyckade försök att bli accepterad på lokala arbetsplatser återvände han till fisket. Först 2003, när den skyldige greps - en känd våldtäktsman och narkotikamissbrukare - förändrades attityden. Dawn Hamiltons mördare hittades i en genbas med hjälp av samma spermaprov som friat Bloodworth.
- Men det är mycket som ändå förändrats för alltid, man kommer ut som en annan människa. Ett så långt fängelsestraff förstör så mycket, det skadar dig på djupet, i själen. Och det drabbar alla, både den som döms och de anhöriga. Staten ersatte mig med 300 000 dollar, det är 9 dollar och 97 cent per dag som jag satt inspärrad. Men jag fick ett fint brev från guvernören i Maryland som jag ramat in och hängt på väggen, säger han med svidande ironi i rösten.
I dag arbetar Kirk Bloodworth som projektledare inom den Washingtonbaserade lobbyorganisationen The justice project som verkar för reformer av det amerikanska rättssystemet. Han har blivit föremål för kongressdebatter, en uppmärksammad bok, ledarartiklar samt flera tv-dokumentärer. Han föreläser numera på universitet och skolor på heltid. Kampen för rättvisan har blivit hans yrke. Hans organisation bidrog aktivt till att president Bush förra året skrev under en lag, The innocence protection act, som ger polisen ökade finansiella resurser till att nyttja DNA-tekniken.
- En del menar att mitt fall visar att "rättsapparaten fungerar", men det håller jag inte med om. Utan min advokat, som vi själva bekostade, skulle det här inte ha skett. Den som i dag försöker bli friad med hjälp av en offentlig försvarare har ytterst små chanser att lyckas. Rättvisan är dyr. Samtidigt har DNA-tekniken inneburit att jurymedlemmar nu är mer medvetna om att oskyldiga människor riskerar att bli avrättade - fast det är jag säker på redan har skett, säger han.
Kirk Bloodworth är omgift och har ett eget hus i sin hemtrakt. Han har sålt sin båt, "Frihet", men ska kanske bygga en ny framöver med sin far. Han vill gå vidare, men är rädd att han aldrig kommer att kunna förlåta Dawn Hamiltons mördare.
Han som satt i cellen en våning under honom i alla år, han som Bloodworth lånade ut böcker till, han som höll tyst om sin skuld.