Förvärvade egenskaper kan faktiskt ärvas! Lamarcks och Lysenkos förhånade påståenden verkar trots allt innehålla ett litet korn av sanning.
De senaste tio årens forskning om arv och miljö har skakat om biologin till den milda grad att man kan använda ordet "paradigmskifte" - det vill säga ett nytt och omvälvande sätt att tänka.
Den grundläggande principen i teorin om evolutionen är att individer föds med aningen olika förutsättningar. Sedan avgör miljön vilka som har störst chans att överleva, fortplanta sig och föra sina arvsanlag vidare. Denna idé formulerades av Charles Darwin för 150 år sedan och har finslipats sedan dess. Den personliga variationen beror alltså från
början framför allt på slumpen.
Jean-Baptist de Lamarck, som verkade nästan hundra år tidigare än Darwin, hade större tilltro till miljöns förmåga att styra utvecklingen. Han trodde exempelvis att giraffer för varje generation fick längre halsar för att de medvetet strävade efter att beta högt upp i träden.
En extrem form av lamarckism praktiserade den ryske lantbruksteknikern Trofim Lysenko. Han påstod att jordbruksgrödor kunde "vänja sig" vid kallt klimat. Resultatet blev omfattande svält i Sovjet. Men de senaste åren har forskningen visat att miljön faktiskt kan skapa effekter som varar i flera generationer - om än betydligt mer subtilt än Lamarck och Lysenko trodde.
Detta nya forskningfält kallas för "epigenetik" - bortom generna.
Epigenetiska förändringar kan ge möss olika färg på pälsen trots att de har precis likadana gener. Andra rön visar att bananflugor kan få röda ögon av en värmechock, och att den egenskapen kan ärvas i flera generationer till bananflugornas ungar.
En forskargrupp i Umeå menar sig kunna visa att personer kan få ökad risk för diabetes och för tidig död beroende på hur mycket mat deras farfar fick som tioåring.
Den nya amerikanska studien är ett stöd för denna Umeåstudie.
Själva generna förändras inte av miljöns påverkan; de består av exakt samma långa sekvenser av kvävebaserna A, T, C och G. Men miljön avgör om generna ska vara aktiva eller inte. Miljöfaktorer kan göra så att genen krullar ihop sig och blir oanvändbar, eller att den blockeras av en så kallad metylgrupp.
Det här är högintressant eftersom det kan ge ökad förståelse för hur sjukdomar uppstår, och hur sjukdomar skulle kunna behandlas i framtiden.