- Förut fanns det gott om fisk. Men nu kommer de stora båtarna från Europa. De orsakar stor skada; våra fiskare får inte så goda fångster längre.
Alltså har Coumba Mbengue, som är änka efter en fiskare, svårt att försörja sig och sin familj.
Hennes son Djibril försökte skaffa en bättre tillvaro för två år sedan. Han köpte en dyr biljett av en människosmugglare. Femton män klämde in sig i en "pirog", den typiska senegalesiska fiskekanoten. De åkte först norrut till Mauretaniens kust, och sedan tvärs över havet till Kanarieöarna.
De överlevde, till skillnad från många andra unga västafrikanska män som har försökt sig på samma livsfarliga resa. De övriga fjorton männen ombord arbetar i dag i Spanien. Men Djibril Mbengue hade otur. Han fångades av spansk polis och skickades tillbaka till Senegal.
Nu är han tillbaka på ruta ett (minus avgiften till människosmugglaren): han är fiskare i ett hav som snabbt håller på att tömmas på fisk.
44.000 personer har försökt ta sig över havet från Västafrika till Kanarieöarna de senaste två åren, enligt FN-organet OIM. Många kom aldrig fram. De drunknade på vägen.
Cheikh Ibrahima Fall i fiskestaden Mbor har varit kapten på sådana båtar tre gånger. De första två gångerna gick bra.
- Det tar tre till fem dygn att komma över till Kanarieöarna. Vi hade två motorer ombord ifall den ena skulle lägga av.
Den senaste resan slutade däremot illa. Höga vågor bröt sönder båten. De 45 männen hamnade i vattnet.
- Vi simmade i havet tills en annan båt kom och plockade upp oss. Två eller tre män drunknade.
Cheikh Ibrahima Fall skickades tillbaka till Senegal av Röda korset. I dag äger han inte längre någon båt, utan jobbar för en vän.
Hans familj har varit fiskare och båtägare i sju generationer. Han talar flytande franska som många senegaleser, men även engelska efter fem år i Sydafrikas gruvor. Stolt berättar han om sina kunskaper att navigera efter solen och stjärnorna, Cheikh Ibrahima behöver minsann ingen gps som de moderna fartygen har.
Insiktsfullt förklarar han problematiken som har drabbat Senegals traditionella fiskarbefolkning. Från havet kommer industrifartygen från framför allt Korea och Europa. Från inlandet kommer före detta lantarbetare för att söka sin lycka inom fisket. Det beror på klimatförändringen, som drabbar Sahel hårdare än de flesta andra ställen på jorden.
- Det kommer ju knappt något regn längre. Förut regnade det omkring tre månader per år, och nu på sin höjd två månader. Bönderna kan inte odla längre.
Alltså har Senegals kustbefolkning blivit fattigare. Armodet syns först efter ett tag, när man iakttar det färgsprakande folklivet. Vackra vita hästar kör kärror med fisk från båtarna upp till inköparna. Bärare med kroppsbyggnad som elitidrottsmän springer med jättelika fisklådor på sina huvuden. Fiskmånglerskor tjusiga som fotomodeller bär lysande dräkter som kunde platsa på en fin fest i Sverige.
Men där finns också tiggarbarnen. Flera av dem skakar av malariafrossa. De stryker omkring i vattenbrynet runt båtarna när fiskarna stjälper upp fångsten i bärarnas stora lådor. Alltid halkar någon fisk ner i vattnet. Då hugger tiggarbarnen till, blixtsnabbt. Den som har snabbaste reaktionsförmågan vinner och snappar åt sig fisken. Några sardinellor, och tiggarbarnets familj kan få en middag som åtminstone innehåller tillräckligt med protein och fett för ett hälsosamt liv.
Därför är det så tragiskt att europeiska industrifartyg, lagligt och olagligt, fångar bland annat sardinella i de västafrikanska vattnen.
- De nordiska länderna har mycket kraftfulla fartyg. De tar sardinella för att göra fiskmjöl. Men vi vill behålla den för våra småfiskare, till den nationella konsumtionen, säger Moussa Diop.
Han är chef för marina fisket på Senegals fiskeriministerium.
Senegal har, till skillnad från alla de andra västafrikanska länderna, inte längre något avtal med EU.
Men för de så kallade pelagiska fiskarna, som sardinellan, spelar det inte så stor roll.
Sådana fiskar rör sig längs hela den västafrikanska kusten.
- Det är samma populationer, säger Moussa Diop.
Senegals senaste avtal med EU löpte ut 2006. Förhandlingarna om ett nytt avtal brakade ihop förra året, och ligger för närvarande nere.
Men grannländerna har nya överenskommelser med EU som tillåter europeiska båtar att fånga fisk i deras territorialvatten.
Avtalen utnyttjas främst av spanska fiskeföretag, men också av exempelvis franska, holländska, tyska och irländska. De är mycket kraftigt subventionerade av Europas skattebetalare. Vi betalar upp till åttio procent av företagens avgifter för deras rättigheter till afrikanska vatten.
Även några svenska båtar har varit lagligen aktiva i dessa områden. De har officiellt fiskat i marockanska vatten. Men i verkligheten skedde fisket utanför Västsahara, som enligt FN är ockuperat av Marocko.
Den lagliga svenska verksamheten upphörde i december 2006.
Men för en tid sedan fick svenska Fiskeriverket uppgifter från franska kustbevakningen och EU-kommissionen. De hade upptäckt att de två svenska fartygen "Aldo" och "Nordic IV" fiskade utanför Västsahara - i strid mot svenska och europeiska regler.
Fiskeriverket har nu anmält ärendet till åklagaren i Göteborg, som för närvarande överväger åtal mot fartygsägarna.
Det illegala industrifisket är minst lika problematiskt för Senegal som grannländernas lagliga avtal.
- Vi har påbörjat ett system för övervakning. Men det är dyrt, och det är inte lätt. Problemet är att fartygen lägger sig precis vid zongränserna, säger Moussa Diopp vid Senegals fiskeriverk.
Hans uppgifter bekräftas av Dougoutigui Coulibaly, som är generaldirektör för Senegals industrifiskares förbund, GAIP:
- Vi kan aldrig veta vem som fiskar i våra vatten, även om vi numera övervakar med båtar och med två flygplan: ett senegalesiskt och ett franskt. Vi kan inte ha kontroll 24 timmar om dygnet 365 dagar om året. De illegala vet precis hur de ska smita undan kontrollen. Problemet är att det finns många europeiska båtar i Mauretanien, och det ligger väldigt nära, liksom Guinea Bissau.
Förhandlingarna mellan Senegal och EU brakade ihop förra året av flera skäl. Ett är olika syn på vad som är uthålligt fiske.
- Enligt FN:s deklaration om lagen för havet får ett land bara sälja fiskerättigheter om det finns överskott av fisk. Och vi kan inte sälja eftersom vi inte har några extra resurser, säger Dougoutigui Coulibaly från GAIPS.
De fiskar som lever på botten nära Senegals kust är definitivt överfiskade. Det gäller till exempel blåprickig och vit grouper, mulle och kungsäggsfisk, det vill säga sådana fiskar som kan inbringa större inkomster och exporteras. Här tävlar både småfiskare i piroger och industrifartyg om samma resurser.
Läget är skakigt för bland annat tigerräkor och bläckfisk. Sardinella finns fortfarande, men definitivt inte i några överskott.
- Vi måste halvera fisket. Alla de västafrikanska länderna måste göra det, säger Moussa Diopp på Senegals fiskeriverk.
Det kan han säga. Han verkar i Västafrikas rikaste land, i en något sånär fungerande demokrati.
Hans grannländer är fattigare, mer desperata efter utländskt kapital och har ännu större problem med korruption.