Hjärnan är kroppens mest energislukande organ, och alla storhjärnade djurarter betalar ett högt pris för detta. Därför kan det i vissa lägen vara lönsamt att göra hjärnan mindre — även om man blir lite dummare på kuppen.
Principen är mycket tydlig i fågelvärlden. I en ny studie, utförd av forskare från Spanien, Storbritannien och Kanada, har den relativa hjärnstorleken hos 600 fågelarter, såväl flyttande som stationära, jämförts.
Samtliga arter tillhör ordningen Passeriformes som omfattar de flesta av jordens så kallade sångfåglar, från finkar, trastar, ärlor och svalor till kråkfåglar, lärkor, sidensvansar och en lång rad andra välkända familjer.
Forskarna, som letts av den spanske evolutionsbiologen Daniel Sol, ville få svar på vilka evolutionära krafter som styr hjärnans storlek.
De inkluderade arter från hela världen, från arktiska till tropiska områden.
Väldigt snabbt stod det klart att den viktigaste faktorn var fåglarnas rörelsemönster. Fåglar som flyger långa sträckor varje år, från häcknings- till övervintringsområden, har överlag signifikant mindre hjärnvolym än fåglar som stannar kvar i samma område under hela året.
För att jämförelsen skulle bli rättvis jämfördes bara nära släktingar med varandra, det vill säga arter inom samma familj.
Ett slående exempel är släktet Sylvia. Hit hör flera svenska arter, bland andra trädgårdssångare och svarthätta, som flyttar långt söderut på vintern, men också sammetshättan som är stationär inom Medelhavsområdet året runt.
Jämförelsen avslöjar att sammetshättan, relativt sett, har cirka 30 procent större hjärnvolym, än de flyttande släktingarna.
Alla exempel är inte lika slående som detta, och principen tycks märkligt nog inte gälla för kråkfåglar, men generellt har de flyttande arterna mindre hjärna än de stationära.
Detta gör att tropiska fåglar i genomsnitt har fler grå celler än nordliga fåglar, eftersom de flesta arter i tropikerna håller samma revir eller åtminstone stannar inom samma region under hela året, medan de flesta av våra arter flyger till varmare nejder innan snön börjar falla.
Frågan blir då om det är livsstilen som bestämmer hjärnstorleken, eller om det är tvärtom. Enligt forskarna, som publicerar sina resultat i den vetenskapliga tidskriften Public Library of Sciences, är det helt klart det första alternativet som är rätt svar — livsstilen är den styrande faktorn.
En rekonstruktion av de olika arternas evolutionära historia visar att ett stationärt liv är det ursprungliga tillståndet inom alla linjer, och att de flyttande arterna har utvecklats från förfäder som varit stannfåglar. I nästa skede har hjärnan krympt i storlek.
Men är inte en stor hjärna alltid en fördel? Kanske inte. Fåglar som flyger långa sträcker bränner kopiösa mängder energi. Hjärnan konsumerar mycket energi, och en begränsning av storleken är sannolikt ett pris som varit värt att betala.
Fåglar med stor hjärna är sannolikt smartare, vilket ger fördelar när det gäller att finna föda, undvika fiender och konkurrera om resurser.
Men man måste komma ihåg att intelligens inte är något som evolutionen premierar för dess egen skull.
Fåglar som flyttar långt, har hur som helst inte mycket tid att vinka på, när de återvänder på våren. Det är inte särskilt meningsfullt för dem att lära känna sitt revir i grunden eftersom de snart ska lämna stället. Bättre då att lita på medfödda instinkter och inte fundera så mycket. Och vid flygningen slipper man öda energi på en massa bränsletörstiga hjärnceller.