DN avslöjade i går att över 45.000 äldre dementa får läkemedel mot psykos för att bli lugna.
Hälften av dem får medicinen Risperdal, den antipsykotiska medicin som säljs i särklass mest till dementa människor i Sverige.
Svenska Läkemedelsverket godkände Risperdal år 1999 som behandling av dementa. Beslutet baseras till stor del på en studie, vars resultat publicerades samma år i tidskriften Journal of Clinical Psychiatry. Där framställs Risperdal som klart bättre än placebo (sockerpiller).
Men DN har begärt fram Läkemedelsverkets utredning av de forskningsdata som läkemedelsföretaget lämnade in för att medicinen skulle bli godkänd. Utredningen har funnits arkiverad i ett bergrum i Kumla.
Studiens främsta mål var att utreda huruvida Risperdal kunde hjälpa fler dementa än sockerpiller kunde göra. Men så är inte fallet. Det finns ingen statistiskt säkerställd skillnad i de doser som går att äta med acceptabla biverkningar.
Risperdal hade visserligen en viss effekt på några så kallade underordnade mått enligt studien, men det är vetenskapligt inte tillräckligt för att belägga effekten.
Inför publiceringen i Journal of Clinical Psychiatry bytte författarna ut det ursprungliga måttet på Risperdals effekt mot ett mått som verkade mer fördelaktigt för läkemedlet.
De ändrade också gränsen för när en patient "får effekt" så att resultaten visade en statistiskt säkerställd effekt. Detta strider mot vedertagen forskningsetik.
Tre av sex författare bakom studien var anställda på läkemedelsföretaget Janssen-Cilag. Där medger Mikael Själin, som är nordisk chef för avdelningar för sjukdomar i hjärnan, att resultaten skiljer sig mellan grunddata och den publicerade artikeln i Journal of Clinical Psychiatry.
- Man har inte exakt återgivit i artikeln vad man skickade in till myndigheterna och jag kan hålla med om att det är anmärkningsvärt, säger han.
Läkemedelsverket godkände ändå Risperdal för dementa. Argumenten var att den då mest använda behandlingen Haldol inte hade några bevis alls, och dessutom fler och allvarligare biverkningar.
Det berättar Lars Gunne, numera pensionerad professor i psykiatri, som gjorde Läkemedelsverkets utredning.
Hur kunde ni godkänna Risperdal med så svaga data?
- Vi tyckte ändå att studien visade någonting som den här gruppen av patienter kunde ha nytta av, säger han.
Men borde ni inte ha krävt att företaget gjorde en ny studie om den första inte visar effekt?
- Patienter som är dementa och aggressiva skulle få antipsykotiska medel vare sig vi hade godkänt det eller inte eftersom doktorerna då hade skrivit ut Haldol. Och det är inte så lyckat eftersom vi vet att de gamla antipsykosmedlen oftare ger allvarliga biverkningar. Här hade vi signifikanta resultat till fördel för Risperdal, men inte på primärvariabeln. Skulle vi då säga att företaget fick göra om alltsammans? Jag tyckte inte det. De hade i alla fall försökt i motsats till alla de andra som hade antipsykotika, säger Lars Gunne.
Ansvarig för studien på Janssen-Cilag på den tiden var den amerikanske läkaren Martin Brecher, då utvecklingschef, som senare gick över till AstraZeneca i USA som forskningschef fram till i mars i år, då han lämnade AstraZeneca för ett mindre företag. Han förnekar att det var något fuffens med studien.
- Jag har inget minne av att vi flyttade målstolparna. Det var inte så att vi sa: Kolla nu funkade det inte med de första värdena så vi flyttar dem så att det funkar. Som jag minns det är den publicerade artikeln korrekt, säger han.
Flera nyare undersökningar har senare ifrågasatt användningen av antipsykotiska läkemedel som Risperdal till dementa, eftersom biverkningarna tar ut den eventuella nyttan.
Till och med det förvrängda resultatet i Journal of Clinical Psychiatry visar att 88 av 100 dementa behandlas i onödan. I verkligheten kan det alltså vara ännu större andel som får medicinen i onödan.