Den stora krocktunneln LHC är världens största, dyraste och mest avancerade maskin. Den ligger i underjorden på gränsen mellan Frankrike och Schweiz och drivs av det europeiska partikelfysiklaboratoriet Cern.

Varje svensk betalar i genomsnitt ungefär 22 kronor om året i skattepengar för att fysiker ska kunna krocka partiklar i LHC och på så sätt försöka lösa tillvarons stora gåtor.

Den stora krocktunnelns främsta mål är att hitta en partikel som kallas för Higgs boson eller Higgspartikeln – uppkallad efter den skotske teoretiska fysikern Peter Higgs. Han förutsåg redan på 1960-talet att denna partikel borde finnas, och att den skulle ge andra partiklar dess massa.

Higgspartikeln är den sista pusselbiten i något som kallas för Standardmodellen, ett schema över partiklar och krafter som tillsammans kan förklara det mesta av hur universum är uppbyggt.

Sedan LHC körde i gång för två år sedan har fysikerna systematiskt letat efter Higgs vid olika energinivåer.

För ett par månader sedan kunde de officiellt deklarera att den sannolikt inte finns vid energinivåer över 141 gigaelektronvolt och inte heller under 114 gigaelektronvolt.
Men det återstår ett fönster mellan 114 och 141 gigaelektronvolt.

Nu florerar rykten om att de två detektorerna Atlas och CMS båda har fått napp vid 125 eller 126 gigaelektronvolt.

I LHC inträffar massor med krockar varje sekund, och fysikerna måste leta i ett mycket stort material – många miljarder krockar. De använder statistik för att värdera sina resultat.

För att kunna slå fast att de verkligen har hittat Higgs behöver de 5 sigma. Det innebär en sannolikhet motsvarande 1 på 1,7 miljoner att resultatet beror på slumpen. Enligt rykten ligger sannolikheten just nu på omkring 3 sigma, motsvarande ungefär 1 på 350 att resultatet beror på slumpen.

Men om både Atlas och CMS har fått napp på precis samma ställe stärks ändå chanserna att resultaten är korrekta.

De två detektorerna bemannas av två grupper av fysiker som arbetar helt oberoende och i konkurrens med varandra.