Forskare: "Vår tillvaro är självdestruktiv"

Gaiahypotesen, uppkallad efter den grekiska gudinnan Gaia, formulerades för första gången 1969 av den brittiske atmosfärforskaren James Lovelock.

Den har genomgått vissa revideringar men kärnan är fortfarande densamma: livet på jorden samverkar med den fysiska miljön på ett sätt som inte bara upprätthåller livsbetingelserna utan också ständigt förbättrar dem. Livet är med andra ord sin egen bästa vän.

Allt som är nödvändigt för att planeten ska vara beboelig — rätt temperatur, en syrerik atmosfär, ett någorlunda stabilt klimat — styrs omedvetet av organismerna själva.

Hypotesen är tveklöst tilltalande och Lovelock har genom åren fått många anhängare, inte minst inom miljörörelsen.

Forskarkåren har däremot varit skeptisk och de senaste åren har kritiken växt. Många studier antyder att livet i själva verket — trots att det låter motsägelsefullt — tenderar att vara självutplånande.

I en ny bok, The Medea Hypothesis (Princeton University Press), sammanfattar den brittiske paleontologen och astrobiologen Peter Ward motståndarnas argument.

Som framgår av titeln anser han att Medea är en bättre symbol för livet och naturen än Gaia. Medea var kvinnan i den grekiska mytologin som mördade sina egna barn.

Ward menar att Gaiahypotesen står i konflikt med biologins grundpelare, Darwins teori om evolutionen. Alla organismer, från bakterier till människor, strävar bara efter att breda ut sig på andra organismers bekostnad. I den processen förgiftar de och skövlar miljön, i slutändan även sin egen.

Hans viktigaste argument är en genomgång av livets historia på jorden. De stora och avgörande stegen har alltid utlöst dramatiska kriser för nästan allt levande.

• För 3,7 miljarder år sedan dominerades jorden av bakterier vars ämnesomsättning ledde till enorma utsläpp av metangas. Gasen stängde ute solens strålar och kylde ned jorden, en katastrof som var nära att ta död på nästan allt liv.
• För 2,5 miljarder år sedan utvecklades de första fotosyntetiserande bakterierna. Resultatet blev att atmosfären började syresättas. Merparten av den tidens organismer saknade helt anpassningar för den nya atmosfären — syre är i grunden en frätande gas — och utplånades. Livet var med andra ord nära att begå självmord en gång till.
• De fotosyntetiserande bakterierna blev till slut så dominerande att de tömde atmosfären på alla växthusgaser. Temperaturerna föll dramatiskt och för 2,3 miljarder år sedan täcktes hela jorden av is. Om inte aktiva vulkaner hade fortsatt att spy ut koldioxid hade livet upphört för gott.

Gifter och glaciärer

• Under lång tid, för två till en miljard år sedan, var oceanerna extremt syrefattiga och fulla med giftigt svavelväte, en restprodukt från en viss typ av bakterier som då var mycket vanliga. I stället för att göra jorden mer beboelig hämmade de livets utveckling under flera hundra miljoner år.
• Ännu en total nedisning av jorden inträffade för 700 miljoner år sedan. Även denna gång var livet ansvarigt.
• Sedan de första moderna djuren utvecklats för drygt 500 miljoner år sedan har livet på jorden vid ett antal tillfällen råkat ut för massutdöenden. De flesta av dessa tycks ha orsakats av väldiga blomningar av svavelbakterier i oceanerna.
• Vår egen arts uppkomst är det allra senaste exemplet på att Medea regerar. Vi är så många och har tagit så mycket av jordens resurser i anspråk att vi hotar att utplåna en stor andel av jordens övriga livsformer.

Peter Ward menar att dessa bevis pekar mot att Gaiahypotesen inte stämmer. Livet har gång på gång, som en effekt av sin egen inneboende karaktär, varit nära självmord. Slutsatsen är att naturen inte är en god moder, utan ett oberäkneligt och okänsligt system utan självbevarelsedrift.

• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Skriv ut