Klimatpolitiken befinner sig i kris efter sammanbrottet på klimatmötet i Köpenhamn i december och efter de tvivelaktigheter som uppdagats kring FN:s klimatpanel IPCC.
Det menar 14 forskare från USA, Kanada, Storbritannien, Tyskland, Japan och Finland, som undertecknat det så kallade Hartwelldokumentet. Några av undertecknarna är kända klimatforskare.
De 14 menar att det just på grund av kollapsen och avslöjandena nu – för första gången på 15 år – kan vara möjligt att snabbt komma fram till lösningar på klimatproblemen. Eller som det heter i manifestet: "en rejäl kris ska inte slarvas bort".
Forskarna vill komma bort från föreställningen att klimatfrågan är ett miljöproblem bland andra som har en rak lösning. I deras manifest är det tydligt att de störs av låsningen mellan mainstreamlägret och de så kallade skeptikerna, vilka grävt ner sig i varsin skyttegrav.
De vill lämna skulden som utgångspunkt för klimatdiskussionen, och de vill inte hänga upp hela klimatfrågan på dramatiska prognoskurvor. De menar att det inte längre är möjligt att ha en klimatpolitik som bara fokuserar på att minska utsläppen av växthusgaser. I stället vill de rikta in sig på vilka vägar som kan tas för att anpassa samhället till ett ändrat klimat.
Manifestet anger tre målsättningar för en bättre klimatpolitik:
• Alla människor måste få sina grundläggande behov tillfredsställda, inte minst energi.
• Vi måste försäkra oss om att vi utvecklas på ett sätt som balanserar ekonomiska, sociala och ekologiska mål.
• Vi måste försäkra oss om att samhället står rustat för att möta de faror som följer med nyckfulla klimatförändringar, oavsett deras orsaker.
Med dessa tre mål i fokus ökar man sporrarna för att stoppa skogsskövling och utveckla alternativa energikällor, menar gruppen.
Ett annat konkret förslag de för fram är att införa en global koldioxidskatt, till en början på en mycket låg – genomförbar – nivå.
Den nuvarande fixeringen vid att strypa utsläppen snabbt lämnar hundratals miljoner fattiga som i dag saknar el i fortsatt mörker, ”och det är oacceptabelt”, skriver professor Mike Hulme, en av undertecknarna, i en debattartikel.
Forskargruppen anser att klimatfrågan körde fast hösten 2009; dels på grund av det misslyckade resultatet av den stora Köpenhamnskonferensen, dels på grund av att tvivelaktigheter hos IPCC avslöjades.
Efter ”climategate”, offentliggörandet av ett stort antal hackade mejl, anklagades forskare knutna till klimatpanelen för att ha använt sig av oetiska metoder. Och panelens uppgifter om att glaciärerna i Himalaya hotade att smälta bort redan 2035 visade sig sakna vetenskaplig grund. Himalayauppgifterna fick stort genomslag i medierna när de först presenterades, eftersom konsekvenserna för vattenförsörjningen i Sydasien skulle bli enorma.
Klimatforskaren Roger Pielke vid universitetet i Colorado är en annan av manifestets undertecknare. Han hör till dem som kräver att ordföranden för FN:s klimatpanel, Rajendra Pachauri, avgår och att man skapar rutiner för att snabbt hantera kritisk granskning av IPCC:s arbete. Det krävs, menar Pielke, för att återskapa förtroendet för panelen inför dess nästa stora rapport, som ska komma 2014.
Pielke anser att Himalayafallet inte är unikt. Han har bland annat också kritiserat en graf i 2007 års IPCC-rapport, där en kurva över ökad temperatur lagts över en annan kurva över ökade kostnader för väderrelaterade naturkatastrofer – trots att det inte finns någon säkerställd koppling mellan dessa båda förändringar.