Det är Thanksgiving i USA, tacksägelsehelgen som är årets största högtid. Familjer samlas i frid och tackar för det goda som hänt under året. Familjen Fuglesang i Texasstaden Houston är inget undantag. Mellandottern Denise kommer hem på lov från sitt college, yngsten Rutger är förstås ledig från skolan. Bara äldsta dottern Malin saknas, hon läser på Handelshögskolan i Stockholm.
Men det är knappast en vanlig tacksägelsehelg för Fuglesangs. Om några dagar ska pappa Christer skiljas från familjen och gå in i karantän inför sin rymdfärd. Om planerna håller streck kommer han att skjutas upp med rymdfärjan "Discovery" natten mot den 8 december och därmed bli den förste svensken i rymden.
Hans fru Elisabeth Fuglesang, Lisa i dagligt tal, har köpt "hederlig Texasstek" i stället för den traditionella kalkonen. Utomhus är det som en perfekt svensk sommarkväll, får vi veta. Hon plockar ur diskmaskinen, välkomstpussar Denise som just träder in genom dörren och försöker samtidigt svara på DN:s frågor i telefonen. Lisa Fuglesang är ingen van intervjuperson, hon har medvetet hållit en låg profil utåt. Men hon ger inget osäkert intryck, tvärtom. Svaren kommer tveklöst och välformulerat.
- Vi ser fram emot uppskjutningen, hela familjen. Thanksgiving känns som inledning på en lång festperiod: "launchen" (uppskjutningen) då vi får träffa släkten och alla vännerna som rest till Cape Canaveral för att vara med. Jag har lovat Rutger att gå på Disneyworld efteråt. Och sen landningen, och så jul- och nyårshelgen. Hoppas nu bara att tidsschemat håller, så att alla som tagit ledigt och åkt ända från Sverige får vara med om vad de hoppas på.
Men är det bara feststämning? Att vara astronaut är ju en dokumenterat riskabel syssla. Många av oss vanliga dödliga blir smått oroliga om så äkta hälften åker på en simpel tjänsteresa.
- Nästan allt man gör innebär ju risker. Visst är det här mer riskabelt än många andra aktiviteter, det vet vi ju om hela familjen. Men om man vänder på det kan det bli för mycket trygghet också. Jag vill inte leva i en liten cell där inget händer, och jag kan inte säga till Christer: "du får inte åka för du ska sitta här och hålla mig i handen..." Såna krav kan man inte ställa på en annan människa. Jag kan ärligt säga att jag känner mer förväntan och glädje än något annat. Spänning också, kanske. Men absolut inte rädsla.
Lisa Fuglesang berättar livfullt om vilken totalupplevelse en uppskjutning är.
Tillsammans med Christer var hon i Bajkonur i Kazakstan i september 1995 då tysken Thomas Reiter sköts upp tillsammans med två ryska kosmonauter i en "Sojuz"-kapsel till rymdstationen "Mir". Reiter var konkurrent - det kunde lika gärna ha varit Christer Fuglesang som fick åka med redan då - men också en personlig vän.
- Dånet och braket, synen när farkosten lyfter, tanken på att det faktiskt är människor ombord. Det blev extra starkt i Kazakstan, med kontrasten mellan högteknologin på kosmodromen (uppskjutningsplatsen) och kamelerna och fåraherdarna på stäppen, säger hon.
Christer Fuglesang och Lisa träffades i slutet av 1970-talet på KTH, Kungliga tekniska högskolan i Stockholm. Hon var 24 år och "nolla", nybörjare, Den tre år yngre Christer hade redan avverkat tre år och var "överphösare", en av studenterna i overall och teknologmössa som med diverse upptåg lotsar in nykomlingarna in i studentlivet.
- Vi var ett gäng som umgicks väldigt mycket, både i skolan och på fritiden. Det tog väl något år innan Christer och jag blev ett par på riktigt.
Lisa Fuglesang delar sin makes intresse för avancerad utförsåkning och långseglingar. Två Atlantseglingar har det blivit, och de har betat av otaliga pister i Alperna och i amerikanska skidorter.
- Ja, numera gillar vi att ta det lugnt också, lägger hon snabbt till när jag för äventyrligheterna på tal. Vi gillar att lösa korsord! Att lösa korsord tillsammans och ta ett glas vin, det är trevligt.
De gifte sig i Bromma kyrka 1983. Lisa Fuglesang gjorde studieavbrott för att ta hand om barnen. Samtidigt som Christers astronautplaner började ta ordentlig form i början av 1990-talet genomförde hon de avslutande kurserna och tog sin civilingenjörsexamen vid sektionen för teknisk fysisk, precis som maken gjort tidigare. "Vi får se vem som hinner först. Om du tas ut till astronaut innan jag får ett bra jobb så ställer jag upp och stöttar dig" sade Lisa då.
När Christer Fuglesangs utnämning till den europeiska astronautkåren i praktiken var ett faktum fick Lisa besked om att hon fått en tjänst hon sökt, som klinisk provningsledare på ett stort läkemedelsföretag.
- Men vi hade ju vår överenskommelse, så jag tackade nej till jobbet. Och jag tänkte på vad en av våra kompisar sa: "du vill väl inte gå till historien som den som stoppade den första svenska astronauten?".
Lisa Fuglesang har aldrig använt sin prestigefyllda examen. Känner hon sig åsidosatt?
-Rent objektivt har min egen yrkeskarriär fått stå tillbaka. Och det finns dagar då jag tänker "fasen, jag skulle gärna velat jobba" och är topp tunnor rasande för att jag inte fick göra karriär, och Christer blir halvt olycklig för att det är hans "fel" att det har blivit så. Men om jag väger ihop allt jag och familjen upplevt tack vare att Christer fick den här utnämningen, så tycker jag ändå att jag dragit en vinstlott.
Familjen bodde i Moskva i under två år i mitten på 1990-talet. Barnen var små och Christer Fuglesang gick i intensiv kosmonaututbildning. Lisa Fuglesang försökte hålla ihop hus och hem i ett samhälle som inte riktigt rest sig efter Sovjetunionens sammanbrott. Varor som mjölk och bensin var ibland svåråtkomliga, och trafikpolisen såg västerlänningar som vandrande sedelbuntar.
- Jag kom ihåg en gång då jag satt och ackorderade i fyrtio minuter med en polis om hur mycket böter jag borde betala för en "olaglig" u-sväng.
Men samtidigt tyckte Lisa Fuglesang att det var spännande och berikande att leva i Ryssland, "sportigt", som hon uttrycker det.
-Jag saknar det ibland. Jag tror att svenskar ligger närmare ryssarna kulturellt och känslomässigt. Amerikaner är ju lite ytligare.
Numera, i Houston, är Lisa Fuglesang chaufför och läxcoach, hon har odlar kontakter med likasinnade, deltar i en läsecirkel, gympar. Hon har inte riktigt hunnit vänja sig vid att de två äldsta barnen nyligen flugit ut, bara tolvårige Rutger bor kvar hemma. Han går i fransk skola nära hemmet.
- Det har varit bra för ungarna att ha mig hemma, tror jag. De har sluppit stress och splittring. Jag tänker på vad mina väninnor hemma i Sverige säger: "Gud, Lisa vad bra du har det som har tid både för familj och vänner." Och här i USA är det inte svårt eller skumt att vara välutbildad men ändå välja att vara hemma och ta hand om familjen och sig själv i första hand. I Sverige hade det nog varit svårare att leva ett sånt liv, ja, det hade knappast gått.
Familjen Fuglesang har tillbringat tio år i Houston nu. Hur det blir efter "Discoverys" landning vill hon inte sia om.
-Vi är ju alltid i Sverige på somrarna. Christer vill gärna ha en flygning till, och i rättvisans namn borde han ha bra chans till det. I så fall blir vi kvar i Houston ett tag till.
Har Lisa Fuglesang själv haft någon längtan ut i rymden?
- Jag har inte precis haft det som dröm. Men om någon erbjöd mig att åka upp som rymdturist skulle jag inte säga nej, det skulle jag inte.