Kritiker mot president Bush brukar hävda att kriget i Irak bara handlade om olja. Men konflikten verkar också sätta käppar i hjulet för forskningen om fusionsenergi, som ska göra oss oberoende av fossila bränslen.
Efter snart tjugo år av förberedelser har det nämligen blivit dags att bestämma var fusionsreaktorn Iter ska byggas: i den sydfranska staden Cadarache eller i byn Rokkasho i norra Japan. Men medlemmarna i forskningssamarbetet har svårt att enas, och många tror att striden försvåras av Irakkonflikten. USA, Japan och Sydkorea håller på Rokkasho, medan EU, Ryssland och Kina menar att Cadarache är rätt plats för Iter. Den sjunde medlemmen Kanada har lämnat samarbetet.
Många observatörer misstänker att USA inte vill att krigsmotståndaren Frankrike får miljarddollarprojektet. Ryssland och Kina verkar däremot stödja sin bundsförvant i kritiken mot invasionen i Irak. Även andra politiska motsättningar mellan Kina och Japan gör att Kina hellre ser att rektorn byggs i Cadarache.
Det är alltså ingen vetenskaplig strid, och det är ministrar och inte forskare som förhandlar.
Nu hoppas medlemsländerna att de snart kan finna en kompromiss som alla kan enas kring. Förloraren kan då få en anläggning för närliggande forskning, till exempel för att testa material. Det skulle göra både EU och Japan nöjda, och dessutom vara till stor nytta för forskarna.
Reaktorn Iter började planeras redan 1985, och är resultatet av många års forskning om fusionsenergi. Fusion kan vara den ideala energikällan: ren, ofarlig och närapå outsinlig. En fusionsreaktor ska fungera som solen och stjärnorna och få energi genom att slå ihop små atomkärnor. Solen och fusionsreaktorn tar till vara den enorma mängd energi som blir över när de större kärnorna bildas.
Einar Tennfors vid Alfvénlaboratoriet har arbetat med fusionsforskning sedan slutet av 1960-talet. Han säger att syftet med Iter är att visa att forskningen nu kommit så långt att fusionskraft snart kan användas i praktiken.
- Vi forskare är säkra på att det fungerar. Men vi måste demonstrera det för andra.
Det behövs riktigt höga temperaturer - mer än hundra miljoner grader - för att atomkärnorna ska kunna smälta samman i ett fusionskraftverk. Så varmt är det inte ens i solens innersta. Stora mängder energi måste alltså till för att få fusionsreaktionen att starta. Forskarna hoppas att Iter ska ge tillbaka mellan fem och tio gånger mer energi än vad som matas in.
Fusionsreaktorer ger inget farligt långlivat avfall som vanlig kärnkraft, och släpper heller inte ut växthusgaser som eldning med fossila bränslen. Dessutom finns det nästan obegränsat med bränsle.
Iter ska använda två typer av väte som kallas deuterium och tritium. Deuterium finns i vanligt havsvatten, och tritium skapas av litium inne i reaktorn. Även om hela världens energiproduktion drivs av fusionskraft kommer havens deuterium att räcka i miljontals år och det finns litium för minst tusen år, enligt forskarna.
Det enda problemet är att det blir neutroner över när deuterium och tritium smälter ihop i fusionsreaktorn. Neutronerna ska användas till att skapa nytt tritium, men en del av dem kommer också att fastna i reaktorns väggar. Där kan de försämra hållfastheten och skapa kortlivade radioaktiva ämnen.
Reaktorn måste därför vara byggd av tåligt material och ha ett tjockt skyddshölje. En alternativ lösning är att använda en form av helium, helium-3, i stället för tritium. Då bildas inga neutroner, och fusionsreaktorn behöver inte vara lika stor.
På jorden är det ont om helium-3, men på månen finns det mer. Olika forskare har kommit med mer eller mindre seriösa förslag om att hämta hem månsten med rymdfärjor. Det ryktas till och med att sådana tankar ligger bakom president Bush utspel om att upprätta en bas på månen.
Även om Iter snart börjar byggas återstår många års forskning innan vi kan få el från fusionskraftverk i våra vägguttag. Iter har inte ens någon anordning för att få ut elektricitet, utan ska bara användas för forskning om framtida reaktorer.
Reaktorn Iter kommer att vara 24 meter hög och 30 meter bred, och se ut som en stor ring. En sådan reaktor kallas för en tokamak, som är en rysk förkortning för ringformig magnetisk kammare.
Inuti ringen hettas deuterium och tritium upp till hundra miljoner grader och blir plasma. Det betyder att atomernas elektroner och kärnor inte längre håller ihop. För att inte ringens väggar ska smälta av den höga temperaturen svävar plasmat fritt med hjälp av ett starkt magnetfält. I plasmat krockar deuterium- och tritiumkärnor och slås ihop till helium.
Men det kommer att ta tid innan det sker i Iter. Först om tio år kan Iter producera sitt första plasma. Ett fusionskraftverk som producerar elektricitet kan bli verklighet om mellan trettio och femtio år, enligt forskarna.
Kritiker till fusionsforskning brukar påpeka att tidsperspektivet sett likadant ut i femtio års tid. Redan när de första försöken gjordes på 1950-talet sa forskarna att de skulle ha ett fungerande kraftverk om trettio år. Men Einar Tennfors menar att målet inte behöver vara lika avlägset nu.
- Det är framför allt politisk beslutsvånda som försenar utvecklingen. Det skulle kunna gå snabbare, men någon måste vara beredd att betala för forskningen och tycka att den är viktig.