– Om man ska koka ner hela vetenskapshistorien till en person så är det Galileo, och om man ska koka ner hans verk till ett föremål så är det detta teleskop, säger Olov Amelin som är idéhistoriker och utställningschef på Nobelmuseet.
Om man ska vara petnoga byggde Galileo flera teleskop under året 1609. Två av dem finns bevarade i dag, och ett av dem befinner sig alltså nu i Stockholm. Några av sina första teleskop skänkte Galileo till dogen av Venedig och storhertigen av Toscana. Därför är utställningsföremålet utsökt vackert – inklätt i fint skinn och smyckat med gulddekor.
Egentligen är teleskopet en utomordentligt enkel konstruktion. I ena änden en lins mot närsynthet, i andra änden en lins mot långsynthet. Sådana linser hade glasögonmakare hjälpligt kunnat åstadkomma ända sedan 1200-talet.
Men först år 1608 kom holländare på knepet att sätta ihop två linser för att förstora avlägsna föremål. Utställningen visar ett par holländska patentansökningar som båda avslogs, eftersom patentmyndigheten ansåg konstruktionen vara för enkel.
På sommaren 1609 fick Galileo för första gången ett teleskop i sin hand. Det fungerade knappast bättre än en leksak, men han insåg omedelbart potentialen. Och han insåg att han själv kunde tillverka ett mycket bättre.
En rad faktorer gjorde att just Galileo var kapabel till detta genombrott. Han var förstås ett mekaniskt snille, med en djup begåvning för matematik.
– Han var en riktig renässansmänniska, säger Giovanni Bignami, astronomiprofessor, Galileoexpert och till nyligen chef för italienska rymdstyrelsen.
Bignami pekar bland annat på Galileos gedigna utbildning i konst och perspektivlära.
Olov Amelin påminner om Galileos familjebakgrund, som gav både konstnärliga anlag och experimentell träning. Hans far var nämligen yrkesmusiker. Han forskade om musikinstrumentens konstruktion och gjorde experiment med svängande strängar som Galileo fick hjälpa till med i sin ungdom.
Dessutom råkade Galileo bo i närheten av Venedig, där det fanns avancerad tillverkning av högklassigt glas. Han räknade ut hur linserna borde vara buktade, och slipade själv till dem. Sedan åkte han till Venedig och visade dogen och senaten hur teleskopet kunde användas för att spana på skepp långt ute till havs.
Själv åkte han hem till Padua och spanade på månen med hjälp av teleskopet. Då upptäckte han att månen var full med berg och dalar. Det stred helt mot rådande dogmer, som föreskrev att himmelska objekt skulle vara perfekt runda klot.
Men Galileo var tillräckligt självständig och fördomsfri för att se månens ojämnheter trots att de egentligen var förbjudna. Dessutom kunde han som sagt rita. Han åstadkom några välgjorda akvareller av månens yta, som även de visas på Nobelmuseet.
Giovanni Bignami berättar om en engelsman som också lyckades bygga ett teleskop vid samma tid. Även han upptäckte berg på månen. Men engelsmannen lyckades inte få genomslag för sina upptäckter, på grund av sina fula och intetsägande teckningar.
– De är helt patetiska, som ett barn skulle ha ritat dem, säger Giovanni Bignami.
Sporrad av sina upptäckter på månen förbättrade Galileo teleskopet ännu mer. I november 1609 hade han uppnått tjugo gångers förstoring. Inom några veckor kunde han visa att det är skillnad på planeter – då kallade ”vandringsstjärnor” eftersom de rör sig på himlen – och vad den tiden kallade ”fixstjärnor”, som står stilla.
Planeterna ser ut som små runda glober med avgränsade kanter, medan fixstjärnorna är som små eldar eller glittrande punkter av ljus, konstaterade han.
Och i januari 1610 kom den stora sensationen: han upptäckte fyra månar som kretsade runt planeten Jupiter. Denna upptäckt stred ännu mer mot den rådande uppfattningen. Enligt katolska kyrkan gällde den antike grekiske astronomen Ptolemaios bild av universum. Den föreskrev att jorden låg stilla i mitten av systemet, och att månen, solen, planeterna och stjärnorna rörde sig prydligt på genomskinliga sfärer utanför jordklotet.
Galileos observationer gav i stället stöd åt Kopernikus, en polsk astronom som mer än femtio år tidigare hade skrivit en bok om att jorden och de andra planeterna kretsar runt solen. Det här var sprängstoff, kätterska tankar. Galileo kom mycket väl ihåg munken och filosofen Giordano Bruno som brändes på bål i Rom år 1600, bland annat för att han hävdade att jorden rör sig medan solen står stilla.
Han byggde teleskop så mycket han bara orkade och sände dem till furstehus runtom i hela Europa, så att andra inflytelserika personer med egna ögon skulle kunna bekräfta hans rön. Det gjorde bland annat Johannes Kepler, hovastronom i Prag och vid sidan av Galileo denna tids mest framstående fysiker.
Först efter mer än tjugo år, 1632, kunde Galileo ge ut en bok där han sammanfattade sin syn på universums uppbyggnad. Han vidtog många försiktighetsåtgärder, bland annat genom att utforma boken som en dialog, där Kopernikus och Ptolemaios modeller till synes tillmäts samma vikt. Han underkastade sig också all den censur som katolska kyrkan påbjöd.
Men han väckte ändå kyrkans vrede. En av karaktärerna i dialogen kallades för Simplicio, ett namn som liknar det italienska ordet för dumbom. Denna person fick anföra många av de argument som kyrkan stod för.
– Dessutom var bilden av Simplicio på omslaget väldigt lik påven Urban VIII. Det var ju extremt otaktiskt, säger Giovanni Bignami.
Icke desto mindre är det skakande att läsa hur inkvisitionsdomstolen kallade den då 69-årige Galileo till Rom, förhörde honom och dömde honom till livstids husarrest. Jag läser om rättegången i den amerikanska vetenskapsjournalisten Dava Sobels utmärkta dubbelbiografi över Galileo och hans dotter. Men för den som kan läsa italienska och latin finns protokollen från rättegången numera tillgängliga på internet, i Vatikanens före detta hemliga arkiv.
Giovanni Bignami har en egen teori om varför Galileo behandlades så strängt:
– Jupiters månar såg likadana ut från hela jorden, och därför kunde de användas som en universell klocka. Det var en lösning på ett av den tidens största problem: hur skeppen skulle kunna veta vilken longitud de befann sig på. Påven ville inte att Galileo skulle sprida den kunskapen till protestantiska länder.
Olov Amelin pekar hellre på hur politiskt trängd katolska kyrkan var vid denna tid: protestanterna hade brutit sig ur i norra Europa, trettioåriga kriget rasade och dessutom härjade pesten i Italien. I några av pestens vågor dödades var tredje invånare.
Trots att Galileo var över sjuttio, satt i husarrest, höll på att förlora synen och miste sin dotter som var hans närmaste anhöriga gjorde han ännu en stor insats för vetenskapen under sina sista levnadsår. Han gjorde en lång rad experiment om hur kroppar rör sig, och beskrev dem i boken ”La Nuova Scienza”. Boken smugglades ut och trycktes i Holland 1638.
Då var Galileo redan blind, och han dog fyra år senare, 78 år gammal.