I den bohuslänska byn där jag bor på somrarna har folk livnärt sig på fiske ända sedan stenåldern. Men för tjugo år sedan lade den siste fiskaren upp båten.
I dag lyckas inte ens skickliga sportfiskare få upp mer än enstaka abborrar och mörtar. Ändå påstås det att vattnet är Sveriges allra mest artrika.
Bara för två generationer sedan var alla män i byn i första hand fiskare, i andra hand jordbrukare. Så långt tillbaka man kan läsa i kyrkoböckerna står männen listade med yrke: fiskare, fiskare, fiskare…
När vi kom till det lilla 1700-talstorpet för femton år sedan låg förre innehavarens åltina av trä kvar nere vid stranden. Han och hans son levde nästan uteslutande på ål, har en granne berättat.
På stranden låg också den siste fiskarens ruttnande träbåt. Näten ligger fortfarande kvar med sina med sänken av gråsten. Men flötena av buteljgrönt glas har folk stulit med sig hem till prydnad.
I potatislandet har jag hittat ett ljuster av flinta. För stenåldersmänniskorna måste den här platsen ha varit ett riktigt eldorado. På deras tid fanns det ju stora störar i älven, och lite längre ut även tonfiskar.
Störar och tonfiskar tog slut för länge sedan. Ålens och torskens undergång är av färskare datum.
Jag har själv kunnat bevittna deras hädanfärd under mina år som journalist.
I slutet av åttiotalet jobbade jag flera somrar som vikarie på DN:s Göteborgsredaktion. I uppdraget ingick att åka upp till havsfiskelaboratoriet i Lysekil och lyssna på fiskforskarnas presskonferens. "Torsken är slut", sa de. "Vi rekommenderar ett totalstopp för fisket i Östersjön." Första året var det en hyfsad nyhet. Andra året började nyhetschefen bli blasé. "Den brukar ju alltid vara slut, den där torsken." Jag skickades ut till Fiskebäcks hamn för att göra snyftreportage om fiskare som skulle bli ekonomiskt lidande av ett eventuellt fiskestopp.
De gjorde sig jättebra på fotografi, fiskarna. Och åsikten var klar: deras fiske hade absolut inget samband med att torsken tog slut. Det berodde på utsläpp och på polska fiskare.
Ärligt talat tog det några år innan jag själv insåg allvaret. Då hade jag börjat som vetenskapsredaktör på DN. Jag hade börjat följa forskares rapporter i världens ledande vetenskapliga tidskrifter. De rapporterna var fullkomligt glasklara. De visar hur människan, på bara några få år, har fiskat ut de bästa matfiskarna.
Om detta ska vi berätta i vår serie "Fiskens sista chans".