Det var lättare att övertyga vanliga allmänpraktiserande läkare än magspecialisterna, säger Barry Marshall.
Magspecialisterna, gastroenterologerna, var så uppfyllda av alla dogmer de hade fått lära sig om att magsår orsakas av stress och dålig diet och ärftliga faktorer.
En annan kraftig broms var de stora läkemedelsföretagen, som satsade hårt på sina magsyrehämmande mediciner. På åttiotalet var syrahämmare som Tagamet och Zantac de största guldkalvarna i hela läkemedelsbranschen.
- Företagen var helt fokuserade på syrahämmare. De dränkte forskning på Helicobacter genom att finansiera hundratals kliniska studier på bara syrahämmare. De drog nästan alla patienter med magsår till sådana studier.
Det gällde inledningsvis även Astra, som i slutet av åttiotalet introducerade sin största succé genom tiderna, syrahämmaren Losec.
- Astra kunde ha inkluderat antibiotika i sina försök med Losec, men de valde att inte göra det.
Förklaringen är enkel, menar Barry Marshall.
- Det låg inte i företagens intresse. Varenda ekonom kan räkna ut att en aktie som är värd 20 dollar rasar till en bråkdel av värdet om patienterna bara behöver äta medicin i ett par veckor i stället för hela livet.
Den som kom att rädda både Astras affärer och världens magsårspatienter var Gävleläkaren Peter Unge. Han upptäckte att Losec och antibiotika tillsammans var en utmärkt kombination. 1993 publicerade han en välgjord studie.
- Det skapade en boom.
År 1994 gick dessutom patentet för den första H2-receptorblockeraren ut. Det fanns inte längre något intresse för Glaxo att motarbeta kunskap om antibiotika mot magsår.
Till trögheten bidrog förstås att Robin Warren och Barry Marshall bodde i australiska Perth - långt från medicin- och läkemedelsvärldens maktcentrum - och att ingen av dem var gastroenterolog. Robin Warren var en stillsam och tillbakadragen patolog och Barry Marshall var vid tiden för upptäckten en 31-årig blivande allmänläkare.
- Vi hade först hypotesen om bakterierna, sedan började vi skaffa oss kunskap om magsår. Vi kom in från ett helt annat håll.
Det fanns hundratals fakta som utbildade gastroenterologer ansåg sig veta men som inte alls stämmer. Robin Warren betraktar deras syn på medicin som religion snarare än vetenskap.
- Det är som när Galileo försökte förklara för påven: "Ers helighet, planeterna går runt solen, jag har sett det." Men påven sa: "Nähä, det är inte vad vi har lärt oss."
Ett exempel är när Warren och Marshall skickade en kort sammanfattning över sina första fynd till ett möte som Australiens sällskap för gastroenterologer skulle hålla 1983. De fick tillbaka ett refuseringsbrev där det stod att mötet hade fått in 67 sammanfattningar, men att de tyvärr bara kunde ta emot 56. Den första rapporten om att patienter med magsår och gastrit har bakterier i magsäcken hörde alltså till de elva som avvisades.
- Jag läste den där sammanfattningen i går kväll, och jag kan hålla med om att den inte var så bra skriven. Vi hade till exempel inte med några siffror. Men problemet var framför allt att de där människorna inte var intresserade av forskning och nya saker.
Robin Warren hade i ett års tid försökt att få någon kliniker intresserad av de små böjda bakterier som han hade upptäckt i vävnadsprover från magsäckar.
Barry Marshall kastade sig över uppdraget 1981. Det ingick i hans slututbildning till allmänläkare att göra en liten vetenskaplig studie, och det passade hans obstinata karaktär att studera bakterier i magsäcken, där alla påstod att inga bakterier kunde leva på grund av den sura miljön.
Strax hade han samlat data och prover från 25 patienter. Han läste in stora mängder litteratur i ämnet och behandlade den första gastritpatienten med antibiotika, en äldre rysk man. Nästa år lyckades han odla bakterien i provrör och satte i gång en större studie, på 100 patienter.
Men sedan måste Barry Marshall, hans hustru Adrienne och deras fyra barn flytta två hundra mil norrut till Port Hedland, där Barry Marshall skulle arbeta som allmänläkare en termin för att få sin examen.
Tillbaka i Perth fortsatte han forskningen, vid sidan av sitt ordinarie jobb som läkare. Trots att han och Warren fick en artikel i den världsledande brittiska medicintidskriften The Lancet 1983, gick det fortfarande trögt.
- Det här var den värsta tiden. Jag hade inga ordentliga forskningsanslag, vi hade 16 procents ränta på vårt huslån och vi hade fyra små barn.
På sjukhuset i Perth var han "persona non grata", icke önskvärd, vid den här tiden, hävdar han.
- Jag drog fram där som en tornado och skapade en massa extra jobb åt folk. "Varför är det sådant kaos i dag? Jo, doktor Marshall var på tv i går och pratade om magsår." Växeln brakade ihop, personalen fick dubbelt så många brev, telefonsamtal och patienter.
Att nästan alla patienter med magsår och gastrit hade visat sig bära på bakterien var en sak. Att Marshall lyckades bota många med antibiotika var en annan. Men för att ett smittämne ska bli vetenskapligt accepterat måste man också kunna visa att det infekterar försöksdjur.
Barry Marshall och en kollega försökte med griskultingar. Men grisarna bara växte och blev allt större och mer aggressiva, utan att någon Helicobactersmitta och någon gastrit kunde spåras.
Då fattade Barry Marshall sitt beslut, utan att informera vare sig sjukhusets etiska kommitté eller sin fru.
Han svalde motsvarande två matskedar, eller en "trea", av den odlade bakterien.
En vecka senare vaknade han upp på småtimmarna och kräktes. Han fortsatte att kräkas varje morgon, må illa och få stinkande andedräkt.
Den tionde dagen lät han en medarbetare undersöka magsäcken. Alldeles riktigt, han hade utvecklat gastrit. Tre dagar senare visade bakterieodlingen att han också bar på Helicobacter pylori.
Då erkände han för frun. Hon fick naturligtvis spader, hårt pressad som hon var med fyra småbarn, osäker ekonomi och två nyligen brutna revben efter en bilolycka.
Efter ytterligare några dygn med kräkningar och stinkande andedräkt krävde hon att han skulle ta antibiotika. Hans magsäck blev snabbt kurerad, till lättnad för frun men till besvikelse för Barry Marshall, som hade hoppats på fler intressanta data.
Han ångrar sig inte.
- Det var ett nyckelexperiment. Jag fick sedan lära mig att barn, särskilt förr i tiden, ibland har samma typ av kräkningar. Det är naturligtvis då de får i sig bakterien. Deras immunsystem trycker ner den efter en tid, men de är koloniserade av bakterien för resten av livet.
Vad är det då för personlighetsdrag som har legat till grund för hans framgångar? Han har beskrivit sig själv som "framfusig" och med en släng av adhd.
- Självförtroende måste man ha. Jag brukade driva min mamma till vansinne eftersom jag alltid sa emot henne. Min fru brukar säga att jag inte nödvändigtvis har en ståndpunkt, jag har bara automatiskt en åsikt tvärtemot alla andra.
I skolan var han en plåga för lärarna, eftersom han ständigt sade emot dem.
- Jag vill göra något annorlunda, jag ser inget attraktivt i att göra som alla andra.
Så om omgivningen hade varit lite mer stödjande, överöst den unge Barry Marshall med rikliga forskningsanslag och utnämnt honom till professor?
- Då hade jag nog inte gått vidare med Helicobacter pylori. Jag behövde det där motståndet.
Barry Marshall förnekar med eftertryck att han skulle vara särskilt effektiv för att han sover mindre än andra människor.
- Jag gillar att sova, jag behöver åtta timmar per natt. Det är viktigt att sova, för sömn befäster minnet.
Dessutom tar han gärna en tjugo minuters tupplur på eftermiddagen.
- Jag lägger mig raklång direkt på golvet i arbetsrummet med min mp3-spelare. Först lyssnar jag lite på inspelade föreläsningar, sedan somnar jag. Sedan vaknar jag och dricker en kopp starkt kaffe och kan vara hundraprocentigt produktiv resten av dagen.