Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Vetenskap

Här odlas en ny matkultur

Fisk och grönsaker samsas i ett akvaponiksystem i Nederländerna.
Fisk och grönsaker samsas i ett akvaponiksystem i Nederländerna. Foto: Hans van Rhoon/ZUMA/Press/Co

När folkmängden ökar blir en av framtidens största utmaningar att få maten att räcka till. En lösning är vattenbruk.

För tusentals år sedan gick jägarsamhället gradvis över i ett odlarsamhälle. I dag sker samma utveckling för matförsörjning från hav och sjöar. Nästan varannan fisk och räka vi äter kommer från vattenbruk, alltså olika former av vattenodlingar.

Ökningen är helt nödvändig. Fram till år 2050 kommer planetens folkmängd att växa med två miljarder, enligt FN. Om vi ska ha en chans att klara det stigande behovet av fisk och skaldjur för uppåt nio miljarder män­niskor måste det globala vattenbruket fram till dess öka produktionen med 133 procent jämfört med 2010.

Det uppger Världsbanken, World resources institute och Worldfish i rapporten ”Improving productivity and environmental performance of aquaculture”.

– Rapporten visar också att fisket i världshaven och sjöarna har nått sin gräns i stora delar världen och att utbudet av vildfångad fisk kulminerade redan på 1990-talet. I vattenbruk finns där­emot fortfarande stora expansionsmöjlig­heter, kommenterar Max Troell, system­ekolog och marinekolog på Beijerinstitutet vid Kungliga vetenskapsakademien.

Vattenbruk är ingen stor svensk näringsgren. I Norden är det Norge som dominerar med sin laxodling. Där är den totala vattenbruksproduktionen cirka 1,2 miljoner ton per år. I Sverige produceras omkring 12.000 ton fisk och 2.000 ton skaldjur per år, enligt Statistiska cent­ralbyrån. Den svenska forskningen om vattenbruk har däremot ökat. Men forskningen är långsiktig, och därför tar det många år innan resultaten kan omsättas kommersiellt, framhåller Sven Kollberg, styrelsemedlem i Vattenbrukarnas riksförbund.

Den överlägset största mängden vattenbruk finns i Kina, som står för cirka 60 procent av världsproduktionen. And­ra länder med stora odlingar är Indonesien, Indien, Vietnam, Filippinerna och Sydkorea. Globalt sett är det mest karpfiskar som odlas, därefter musslor och ostron, räkor, tilapia, pangasius, lax och milkfisk. Under de tre senaste årtiondena har världens vattenbruksproduktion vuxit med 7–11 procent varje år. År 2010 var världens totala produktion av fisk, skaldjur och alger cirka 80 miljoner ton, enligt FAO, FN:s organ för matförsörjning.

Icke hållbart vattenbruk är till exempel att mangrove skövlas för att ge plats för odlingar av framför allt jätteräkor. Mangrove är tropisk kustskog och ett av världens mest hotade ekosystem.

– Men exploateringen har minskat markant under det senaste decenniet. Det beror bland annat på ökad förståelse för betydelsen av biologisk mångfald. Dessutom har myndigheter och miljö­organisationer engagerat sig i skyddet av skogarna, säger Max Troell.

Han har studerat vattenbruk i Asien, Sydamerika och Östafrika. Enligt honom ligger de största utmaningarna i att begränsa lokala utsläpp från odlingar, minimera sjukdomsförekomst och att utveckla lämpliga foder. Vattenbruksindustrin är till stor del beroende av fiskmjöl och fiskolja till foder, och det ökar konkurrensen om fiskbeståndet.

Att avgöra vilken form av vattenbruk som är den mest miljövänliga är svårt, säger Max Troell. Förutsättningarna på olika platser skiftar och det finns många hållbarhetsaspekter att ta hänsyn till. Nyligen reste han till Burma och besökte ett område där karp odlas i dammar och där fiskarna matas med restprodukter från risodlingar. Odlingarna gav ungefär 4 ton fisk per hektar och år. Det kan jämföras med odling av pangasius i Vietnam som ger mer än 100 gånger mer: cirka 500 ton per hektar och år.

Små braxen exporteras från en fransk farm. Xavier Leoty/AFP

– Tittar man enbart på produktionsvolym så vinner pangasiusodling stort. Men det går åt betydande mängder foder och den högintensiva odlingen genererar restprodukter som inte återanvänds utan släpps ut till det omgivande vattnet. Energianvändningen och därmed koldioxidutsläppen blir högre från pangasiusodling och dessutom använder man antibiotika samt olika slags kemikalier, vilket man inte gör i karpodlingarna.

Extensiva vattenbruk – där odlingarna är glesa på stora arealer – är oftast överlägsna de intensiva vad gäller ekologi och hållbar resurshantering, menar Max Troell. Bra exempel är extensiv odling av musslor i havet och karpodlingarna i Burma.

Odlingar på land i slutna kretslopp är vanliga i utvecklade länder. Vattnet filt­reras och renas och återförs sedan till systemet, vilket ger bättre kontroll över näringsämnen och kemikalier och minsk­ar risken för smittspridning mellan odlingar. Nackdelen är att tekniken ofta är kostsam och kräver mer energi.

Lax som odlas i sådana slutna system blir 5–10 norska kronor dyrare än lax som odlas i havet, enligt norska myndigheter. Men högre miljökrav på havsodlingarna skulle göra de landbaserade mer konkurrenskraftiga.

En typ av odling på land som inte orsakar några utsläpp av näringsämnen kal­las akvaponik, där fisk eller musslor och andra skaldjur odlas tillsammans med växter i ett slutet system av vatten. Fiskarnas avfall används som näring åt växterna medan växter, bakterier och musslor renar vattnet. När vattnet återförs till fiskarna är det renare än vanligt dricksvatten.

Enkla former av akvaponik har funnits i flera tusen år i både Asien och Sydamerika, enligt FAO-rapporten ”Small scale aquaponics”från 2014. Människor i Sydostasien har till exempel sedan länge kombinerat ris- och fiskodling. I slutet av 1970-talet inleddes en satsning på forskning för att utveckla modern akvaponik. Framgångar i exempelvis USA, Australien, Kanada och Bangladesh har gett goda förhoppningar på metoden. Den passar särskilt bra i varma, vattenfattiga områden på jorden, enligt rapporten, eftersom det bara behövs ungefär en tiondel av vattenmängden som krävs för vanligt jordbruk. Ännu har akvaponik inte hunnit få något stort kommersiellt genomslag. Men det finns stora anläggningar. I Taisjön i Kina ligger ett av världens största akvaponiksystem, som är mer än fyra hektar stort.

Laxodling i Norge. Foto: Gorm Kallestad/NTB/TT

I Södra Rörum i Skåne har systemekolog Folke Günther byggt en akvaponikanläggning i ett växthus på 50 kvadratmeter. Han har lett hushållets gråvatten (vatten från bad, disk och tvätt) in i växthuset till en lång rad av plastkar, fyllda med lecakulor, som är monterade på byggställningar i två plan. Där växer grönsaker och olika slags örter. I växthusets källare finns betongcisterner för fiskar, musslor eller kräftor samt för rent vatten. Med hjälp av slangar, hängrännor, automathävertar och pumpar cirkulerar vattnet mellan karen. Gråvattnet, som innehåller fosfor och kväve, blir tillsammans med fiskarnas föroreningar till näring för växterna. Genom det slutna kretsloppet undviker Folke Günther att fosfor och kväve läcker ut i vattendragen och bidrar till övergödning.

Han har en vision om en tre gånger så stor anläggning där uppfödning av and­ra djur, som får och getter, integreras i kretsloppet. Han vill också gärna involvera grannar och närliggande gårdar och låta handel mellan deltagarna växa fram. Ett 50-tal hushåll i den lantliga miljön skulle då kunna få en stor del av sina behov av livsmedel på ett ekologiskt hållbart sätt. Anläggningen skulle fortfarande vara mycket liten jämfört med de enorma vattenodlingsdammarna i Sydostasien, men Folke Günther ser en poäng med småskaligheten.

– Kostnaden för energi kommer troligen att öka kraftigt de närmaste decennierna vilket är till nackdel för det industriella jordbruket som är väldigt energikrävande. Då kan små enheter av det här slaget bli ett komplement till ett samhälles livsmedelsförsörjning.

En annan svensk akvaponikanläggning finns vid Berga naturbruksgymnasium, söder om Stockholm. Den sköts av Björn Oliviusson, doktorand vid Centrum för hälsa och byggande. Han ser mycket goda förutsättningar för akvaponik i Sverige. Ett skäl är att våra hårda miljöregler sätter stopp för en storskalig expansion av odlingar i hav och sjöar i södra Sverige.

– Kassodlingar – traditionellt en 15–30 meter djup nätkasse som hålls utspänd av en flytande ram – som är en vanlig odlingsform i de stora vattenbruksländerna medför mycket stor miljöbelastning, förklarar Björn Oliviusson.

Han tror att akvaponik kan stå för en del av vår matproduktion i framtiden och att det även finns goda möjligheter att skapa hållbara foder till fiskarna från inhemska restprodukter.

Max Troell. Foto: Mikael Axelsson

I vårt nordiska klimat kan det vara svårt att få akvaponikanläggningar lönsamma eftersom det går åt mycket energi för att värma upp vattnet. Därför har akvaponik en given plats i städerna där det finns god tillgång på spillvärme från exempelvis byggnader och industrier, säger Björn Oliviusson. I USA är akvaponik redan en del av den starka stadsodlingstrenden. Där byggs anläggningar i trädgårdar, på hustak och andra outnyttjade stadsområden och ger en lokal, ekologisk livsmedelsproduktion. Instruktioner för att bygga enkla anläggningar i hemmiljö av attiraljer köpta på Ikea finns på internet.

Vilken betydelse akvaponik får i framtiden återstår att se.

Max Troell påpekar att en livscykel­analys – som mäter miljöpåverkan och hur mycket energi, naturresurser och arbete som krävs för att driva en odling och jämför med vad som kommer ut – kan visa hur hållbart systemet är. Han tror att det framtida globala behovet av fisk och skaldjur till största del måste täckas genom expansion och förbättring av redan existerande odlingssystem.

Fakta. Långsiktigt hållbart fiske

• Marine Stewardship Council, MSC, driver ett certifierings­system med särskilda kriterier för ett långsiktigt hållbart fiske, ett fiske som inte ska bidra till överfiskning utan bibehålla bestånden inför framtiden. Fisk- och skaldjursproducenter kan ansöka om att märka sina produkter med MSC-märkning.

• MSC är en internationell organisation som bildades 1997 av Unilever och Världsnaturfonden, WWF, men som sedan 1999 är oberoende av dessa.
Källa: NE

Fördjupning. Läs mer om fiske

• Vetenskapskrönika. Karin Bojs: Nya chanser för hajar och hivsmittade. ”Hajar och deras släktingar rockor är mycket känsliga för utfiskning eftersom de föder få ungar och tar lång tid på sig att bli könsmogna. Dessvärre är de också eftertraktade som mat.” Läs krönikan

• Tidigare rapportering. Rött ljus för västkusträkan – igen. Räkor från västkusten får fortsatt rött ljus i årets upplaga av Världsnaturfondens Fiskguide. För första gången får vissa odlade tropiska jätteräkor grönt ljus. Läs artikeln

• Reportage. Här odlas Sveriges första miljövänliga jätteräka. I en industrilokal väntar tre stora bassänger på tvåhundratusen räklarver. Om några veckor kommer larverna från Florida. Det är startskottet för en ny, storskalig odling av jätteräkan. Läs artikeln

Fakta. Fiskguiden

• WWF:s konsumentguide Fiskguiden 2015 ges ut för nionde och är ett verktyg för konsumenter, dagligvaruhandel och restauranger att göra mer miljövänliga och hållbara inköp av fisk och skaldjur.

• WWF rekommenderar konsumenter och inköpare att fråga efter produkter märkta med MSC (Marine Stewardship Council) gäller vildfångad fisk, ASC (Aquaculture Stewardship Council) för odlad fisk eller Krav.

• Arterna bedöms utifrån beståndens status, förvaltningens hållbarhet och fiskemetodernas effekter på ekosystemet.

• Här hittar du Fiskguiden

Källa: WWF

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.