– Tattarna fick skulden för mycket. I decennier var de samhällets stora syndabockar, säger historikern Martin Ericsson, som arbetar på en avhandling om ”tattarfrågan” i svensk politik under åren 1880–1950.

Enligt Martin Ericsson var hatet mot ”tattarna” mest utbrett i mind­re landsortskommuner. Det var till exempel inte ovanligt att skatte­medel användes för att köpa upp hus och tomter för att stoppa inflyttning av ”tattare”.

I Jönköping ledde den uppjagade stämningen till regelrätta raskravaller sommaren 1948.

Barbro Gustavsson var 13 år och minns det som om det var i går.

– Mobben brukade komma på en stor lastbil. De var beväpnade med påkar och jag kan fortfarande se gängledaren framför mig: han hade rutig bomullsskjorta och blå jeans med breda hängslen, säger hon.

– De skällde ut oss för att vara ”tattare” och jagade runt i området där vi bodde för att spöa upp folk. Båda mina föräldrar fick stryk. Min farbror bröt benet när han försökte fly genom ett fönster på övervåningen. Det höll på i flera veckor och vi barn fick gömma oss bäst vi kunde. Ibland kom det publik från stan för att heja på ”de vita”. Polisen stod mest och tittade på.

Lokaltidningarna bidrog till att piska upp stämningen: ”Tattarna i Jönköping har alltid varit ett be- s­värligt problem. Av någon anledning har Jönköping blivit ett cent­rum för detta svartmuskiga blandfolk ... Deras ingrodda avsky för ordnat arbete tycks vara oövervinnlig”, hette det i en ledare i Smålands Folkblad den 28 juni 1948.

Tattare var ett skällsord som omfattade olika grupper i det svenska samhällets utkant. De livnärde sig ofta på udda yrken som förtenning, knivsliperi och hästhandel. Själva kallade de sig dinglare, ett romani-ord som betyder resande.

I dag definierar de sig som resande­folk eller resanderomer, och anser sig ha anor långt tillbaka i den svenska historien.

Även romer (zigenare) har ibland kallats ”tattare”.

– Begreppet ”tattare” har betytt olika saker på olika platser och i olika tider. I dag används det ofta som ett allmänt skällsord för någon man inte gillar, säger Martin Ericsson.

Under andra världskriget fick Statens institut för rasbiologi i Uppsala regeringens uppdrag att reda ut tattarbegreppet. Skallar och näsor mättes i en undersökning som var oerhört kränkande för de drabbade. Men forskarna kunde inte finna någon direkt skillnad mellan ”tattare” och vanliga svenskar.

Rasperspektivet levde ändå vidare. I officiella dokument kunde det länge sitta ett ”T” i marginalen för att markera tattaridentitet.

Resandefolkets ursprung är omtvistat, inte minst i de egna leden. Några anser att de har ett romskt ursprung, andra förnekar detta. Officiellt räknas de resande – som i dag antas vara cirka 30 000 individer – till gruppen romer. I boken ”Resandefolket” pekar journalisten och författaren Bo Hazell på två vanliga teorier:

Många resande menar att deras svenska historia börjar med en grupp familjer som anlände till Stockholm för 500 år sedan. De nyinflyttade kallades ”tatra” eller ”tartare”, sannolikt för att man trodde att de kom från Tatarstan i Ryssland. Därav ordet tattare. ­Dagens forskare menar dock att det rörde sig om en första våg av romer, med avlägsna rötter i Indien.

Enligt en annan uppfattning är resandefolket ättlingar till legosoldater som Karl Xll påstås ha rekryterat i Valakiet i dagens Rumänien.

– Frågan är laddad. Det kitt som håller samman dagens resande är språket, resanderomani, och en gemensam kultur, säger Bo Hazell.

Under arbetet med sin bok har han intervjuat hundratals resande runt om i Sverige.

– Många lever vanliga Svenssonliv i dag och vill helst inte prata om sin bakgrund. De är helt enkelt rädda att bli stämplade som ”tattare”, säger han.

Barbro Gustavsson berättar att hon länge levde med två identiteter, en som vanlig svensk och en som ­resande.

– När jag var liten fick vi inte tala vårt språk, resanderomani, i utomståendes närvaro eller berätta vilka vi var. Det var föräldrarnas sätt att skydda oss mot majoritetssamhället, säger hon.

I dag är hon stolt över att vara en del av resandefolket. Fast mycket av det egenartade språket – med inslag av sanskrit, hindi, grekiska och en rad andra språk – har gått förlorat.

– Jag förstår det mesta, men kan inte prata så bra längre. Jag var ju gift med en icke-resande i många år så det blev inte så mycket övning.

För några år sedan var Barbro Gustavsson med i pjäsen ”Resa utan slut” som handlade om kravallerna i Jönköping.

– Det blev ett sätt för mig att bearbeta det förgångna. Det var en fantastisk upplevelse. Nu har jag äntligen fått frid med mig själv och mitt ursprung, säger hon.