I år är Kemins år, utropat av FN till minne av Marie Curies andra Nobelpris, som hon fick 1911.

I Sverige har anordnats en rad aktiviteter ute på universitet och skolor för att fira Kemiåret. Men höjdpunkten är nog utställningen om Marie Curie som öppnade nu i helgen på Nobelmuseum.

Vid entrén snubblar besökaren över alla bastustenar som har gått att uppbringa i Stockholm. De ska symbolisera de över tio ton slagg av pechblände, som Marie Curie köpte från en tjeckisk gruva och lät frakta till Paris. I tre år höll hon på med att laka ur slaggen. Bland annat rörde hon timme efter timme med ett långt järnspett i en stor kokande gryta. Det mödosamma arbetet ser alldeles förskräckligt ut när det gestaltas på en filmduk av skådespelaren Gunilla Röör.

Till slut hade Marie Curie lyckats isolera en tiondels gram radium. Och världen fick en ny syn på atomen och tillvarons minsta beståndsdelar.

Nobelmuseum har riggat upp en kopia av den utrustning som Pierre och Marie Curie använde för att mäta radioaktivitet. Pierre hade uppfunnit delar av utrustningen, men det var framför allt Marie som med sin noggrannhet och sitt exakta handlag skötte experimenten. Besökare får testa, och det är en svindlande känsla att sitta där med stoppuret och leka Marie Curie.

Hon gjorde ett djupt intryck på mig redan när jag var åtta och fröken i lågstadiet läste högt ur en bok som hette ”Berömda kvinnor”. I tidiga tonåren läste jag dottern Eves bok ”Min mor” och som vuxen Susan Quinns biografi.

Detaljer som har etsat sig fast är bland annat hennes enorma koncentrationsförmåga och viljestyrka, hennes lekfullhet, hennes odogmatiska syn på utbildning och hennes praktiska sinne, som bland annat tog sig uttryck att hon syltade frukt och bär till hushållet.

Jag har intervjuat de flesta kvinnliga Nobelpristagare i medicin och kemi de senaste 15 åren. De har vittnat om hur mycket Marie Curie har betytt som föredöme.
Nu har det ju inte funnits så många kvinnliga Nobelpristagare, i synnerhet inte i fysik och kemi. I fysik bara två, varav en är Marie Curie. Och i kemi bara fyra, varav en är Marie Curie och en är hennes dotter Irène.

Om merparten av Vetenskapsakademiens ledamöter hade fått bestämma skulle Marie inte ha hämtat sitt kemipris 1911. Hon var då änka sedan flera år, och franska tidningar avslöjade att hon hade en relation med fysikern Paul Langevin, som var gift.
Marie Curie svarade själv i ett brev, som finns i kopia på utställningen. Med sirlig perfekt regelbunden handstil påpekar hon att priset gäller upptäckten av radium och polonium, att hennes privatliv inte har med saken att göra och att hon ämnar följa sin övertygelse, som är att resa till Stockholm. Vilket vi alltså firar nu hundra år senare.