Försöken kan bana väg för mer kunskap och i förlängningen mer effektiva behandlingsmetoder även för människans räkning, hoppas forskarna bakom studien som är publicerad i vetenskapstidskriften Cell.

I spetsen står Mario Capecchi, professor i humangenetik och biologi vid universitetet i Salt Lake City i Utah. Han var en av tre som belönades med Nobelpriset i medicin 2007 för upptäckten av ”principer för att introducera specifika förändringar av gener i möss med användning av embryonala stamceller”, för att använda Nobelförsamlingens ord. Enklare uttryckt: Capecchi är en av hjärnorna bakom metoden att stänga av och slå på enskilda gener hos möss, en revolution för forskningen. Med ens blev det möjligt att ta reda på olika geners exakta funktion och deras roll i exempelvis olika sjukdomsförlopp.

För några år sedan skapade Capecchi en så kallad djurmodell för en variant av tvångssyndrom (ocd). Han upptäckte att möss som har en förändring i en gen kallad Hoxb8 började att putsa och bita sin päls så frenetiskt att de drabbades av fläckvis hårlöshet och till och med sår. Beteendet liknar det som hos människan kallas trikotillomani, hårutdragning, som tillhör ocd-spektrumet.

Att just en Hox-gen var inblandad förvånade forskarna till en början. Hoxgenerna är kända för att vara med och styra embryots utveckling och de ligger bakom bildandet av fler vävnader och organ i kroppen. Hur kunde en sådan gen ha sitt finger med i spelet i en beteendeförändring?

Svaret fanns, skulle det visa sig, i några av immunförsvarets celler, mikroglia, det centrala nervsystemets renhållningsarbetare som rycker ut när hjärnan har drabbats av skada eller av ovälkomna inkräktare. Vissa mikroglia är indirekt, via celler i benmärgen, sprungna ur aktivitet hos Hoxb8.

Capecchi och hans kollegor gjorde ett experiment där mössen med muterad gen fick ny benmärg från friska djur. Efter en tid började djuren bete sig helt normalt. Pälsen växte ut igen. Omvänt drabbades friska djur av ett okontrollerat putsningsbehov när de fick benmärg från genförändrade försökskamrater.

Benmärg kan alltså användas för att komma tillrätta med tvångshandlingar hos möss, en slutsats som forskarna själva beskriver som ”verkligen överraskande”. Därmed inte sagt att samma metod kan användas på människan – långt därifrån. Benmärgtransplantationer är riskfyllda. De kan orsaka livshotande avstötningsreaktioner och används bara som en sista utväg mot exempelvis svår leukemi eller vissa autoimmuna sjukdomar som den reumatiska sjukdomen SLE.

Däremot kanske det går att hitta något sätt att påverka mikrogliacellerna, givet att de visar sig vara inblandade även i tvångssyndrom hos människa vilket Capecchi tror. Han påpekar att immunförsvaret eller gener som styr immunförsvaret är påverkat hos patienter med bland annat depression, schizofreni, bipolär sjukdom och tvångssyndrom, även om det ska sägas att ingen har kunnat slå fast vad som är orsak och vad som är verkan. Att immunförsvaret har ett finger med i spelet bakom tvångshandlingar som har med hygien att göra är dessutom fullt logiskt, skriver forskarna i sin artikel.

Forskarna vill nu veta mer om mikrogliacellernas funktion i hjärnan. Förmodligen hjälper de till att kontrollera nervcellernas kommunikation med varandra, men hur det går till är en gåta.

För personer som lider av ocd gör forskningen inte den minsta skillnad i dag. Det är fortfarande kognitiv beteendeterapi, antidepressiva läkemedel av SSRI-typ och kanske tilläggsbehandling med antipsykotiska läkemedel som gäller för att dämpa skrämmande tankeverksamhet, ångest och för stunden lugnande tvångshandlingar. Däremot kan studien kanske hjälpa till att lindra skamkänslor: Den som är drabbad är inte "galen" utan har en neurobiologisk obalans i hjärnan. En obalans som det en gång kanske blir möjligt att lättare än i dag rätta till.