Ingen annan uppfinning har förändrat historiens lopp så mycket som jordbruket. När människorna plötsligt kunde lagra stora mängder av egenhändigt odlad säd och baljväxter, kunde de dela upp sina arbetsuppgifter, bygga städer, utveckla skriftspråk och tränga undan andra folk.
Men samtidigt drog de på sig en rad nya sjukdomar genom mera enformig och onyttig kost.
Flera olika folk kom på knepet ungefär samtidigt, antagligen helt oberoende av varandra. I nuvarande Mexiko odlades majs och bönor redan för tio tusen år sedan, ungefär samtidigt började människor i Kina odla ris, sedan potatis i Peru, ris i Kina, teff på Afrikas horn och durra i Sydafrika.
Men alldeles särskilt framgångsrika som bönder blev människor i västra Asien. De hade osedvanlig tur med sin lokala flora och fauna. Där fanns två olika slags vete, korn, ärtor, kikärtor, bondbönor, linser och en baljväxt som på svenska kallas linsvicker. Dessutom fanns lin att använda till textiler och får och getter som lät sig tämjas och mjölkas.
De hade goda skäl att hitta på nya sätt att skaffa fram föda, när de stora bytesdjuren började ta slut och klimatet blev kallare.
Arkeologer har länge talat om att jordbrukets vagga och grunden för den västerländska civilisationen låg i "bördiga halvmånen". Det är ett vidsträckt och halvmånformat område som sträcker sig från Nilens delta i nuvarande Egypten, över Israel, Västbanken, Libanon Jordanien och Syrien, som rundar den sydöstra delen av nuvarande Turkiet och sedan följer floderna Eufrat och Tigris från deras källa uppe i bergen och genom Irak ner till utflödet i Persiska viken.
Men de allra senaste åren har forskare börjat kunna ringa in jordbrukets första ursprung till ett mycket mindre område.
En banbrytande studie kom 1997. Då lyckades en grupp av botaniker och genetiker jämföra DNA-sekvenser mellan odlat enkornsvete, Triticum monococcum monococcum med dessa vilda släkting gräset Triticum monococcum beoeticum.
Forskargruppen undersökte vildgräs från en rad olika platser i bördiga halvmånen. På ett ställe passade DNA-proverna från det vilda och det odlade vetet ihop. Det vildgräset kom från sluttningarna till berget Karacadag - mitt emellan Eufrat och Tigris källor i nuvarande Turkiet.
En av forskarna i gruppen var Manfred Heun, tyskfödd genetiker som är verksam på universitetet i Ås i Norge. Han tror att ett vete som passade för odling utvecklades mycket snabbt i trakterna runt Karacadag, antagligen bara på en enda generation.
- Det behövs bara förändringar i fem, sex gener. Det kan mycket väl ha hunnits med under en enda kvinnas livstid. Folk är ju inte idioter. När de såg hur det fungerade måste de ha lärt sig.
För sex år sedan skrev en grupp ledande israeliska arkeolog en stor sammanställning, som stärker Manfred Heuns fynd.
Simcha Lev-Yadun och hans medförfattare visar att även en rad arkeologiska fynd pekar i samma riktning. Det finns flera utgrävningsplatser av ungefär 10.000 år gamla samhällen i närheten av Karacadag: Cayönü, Cafer Hüyük, Nevali Cori och Tell Abu Hureyra. Dessutom finns fler botaniska bevis: inte bara rätt sorts DNA-variant av enkornsvete växer i denna trakt. Det gör även vilda kikärtor, som bara finns på ett mycket litet område.
Det närmaste samhället intill Karacadag heter Siverek och närmaste större stad heter Diyarbakir. Här finns centrum för den kurdiska kulturen i Turkiet, och även för den kurdiska motståndsrörelsen mot den turkiska staten.
När genetikprofessorn Manfred Heun från Ås ville åka till Karacadag vägrade turkiska staten att släppa in honom.
Sorgligt, tyckte han förstås. Han hade så gärna velat se ursprungsvetet växa.
Men så en dag blev han kontaktad av Johan Hultin, en svenskfödd läkare som under hela sin långa karriär har varit verksam som patolog i USA.
- Johan Hultin är en cool kille. Han tog sig dit, säger Manfred Heun.
Den nu 82-årige Hultin figurerade på denna vetenskapssida för bara ett par månader sedan, men då i ett helt annat sammanhang. Då handlade det om de viktigaste vetenskapliga genombrotten under år 2005. Listan toppades av de amerikanska molekylärbiologer som hade kunnat kartlägga och återskapa arvsmassan hos det virus som orsakade spanska sjukan.
De amerikanska biologerna lyckades med denna häpnadsväckande bedrift, tack vare att Johan Hultin, nyligen pensionerad, utrustad med sin frus trädgårdssekatör och på egen bekostnad, åkte till Alaska och fann en eskimåkvinna som varit begravd i permafrost ända sedan hon dog i den svåra epidemin år 1918. I hennes lungvävnad fanns viruset bevarat.
Den turkiska expeditionen var svårare. Även Johan Hultin hade stora problem med att få tillstånd att besöka Karacadag.
- Det var alldeles före kriget i Irak, och turkarna misstänkte mig för att vara CIA-agent, berättar han på telefon från hemmet i San Francisco.
Till slut släppte de turkiska myndigheterna inom honom. Men de utrustade honom med en överrock - en ständig följeslagare. Denna överrock visade sig vara en framstående botaniker och chef för Turkiets fröbank.
- En underbar man! Han konstaterade snabbt att jag verkligen inte var någon CIA-agent. Och det var en väldig tur att jag hade med honom. Det är mycket svårt för en icke-botaniker att identifiera det vilda vetet och skilja det från vilt korn; de är så nära släkt.
Fröbankschefen och Johan Hultin tillbringade många trevliga dagar tillsammans och lyckades finna stora bestånd av vilt enkornsvete i bergen. Där tog han foton åt Manfred Heun i Norge.
- "Ta bilder" sade jag åt honom, för jag ville verkligen se det. Och det gjorde han; han sitter där i fältet med sin Sherlock-Holmesmössa, berättar Manfred Heun.
Johan Hultin skulle vilja köpa några kvadratkilometer av marken för att skydda den från exploatering.
- Det är världens viktigaste land, rent historiskt. Kanske kunde jag donera den till Muséet för Anatoliens civilisationer i Ankara.
Men hittills har det inte gått att köpa marken. Den ägs och brukas som en allmänning av byborna i Siverek som låter sina getter och får beta där. Det är inte heller så säkert att de kurdiska byborna skulle gilla att sälja sin mark till ett museum i Ankara.
Johan Hultins brinnande intresse för det odlade vetets ursprung betyder inte att han är särskilt förtjust i denna gröda. Tvärtom. Det handlar egentligen om hans gamla intresse för näring. Han är en mycket övertygad anhängare av det som i dag kallas paleodiet, stenålderskost.
Som patolog har han ständigt arbetat med mänsklig vävnad som har skadats av olika kroniska sjukdomar.
- Jag har grubblat på detta i trettio, fyrtio år. Varför blir vi sjuka? Varför får vi cancer och hjärtattacker och andra inflammationer?
Hans övertygelse är att jordbrukets produkter, däribland vetet, har en stor del av skulden.
- Så länge människorna var jägare och samlare var de långa, muskulösa och friska, förutom infektionssjukdomar. Det kan man se på bevarade ben. Sedan krympte de i längd. Deras skallar blev tio procent mindre och käkarna krympte så att tänderna inte fick plats längre. Det är en effekt av frökulturen!
Givetvis är Johan Hultin själv noga med att undvika jordbrukssamhällets värsta avarter. Dit hör, anser han, de stora mängderna omättade omega-6-fettsyror som finns i alla fröer. På grund av sitt ohemula ätande av bland annat vete får nutidens människor i sig alldeles för hög andel omega-6-fettsyror i förhållande till omega-3-fettsyror.
Om man får tro Johan Hultin - och han har ganska gott stöd i vetenskapliga studier från senare tid - har alltså både jordbruket, de indoeuoropeiska språken och en lång rad sjukdomar spridits från en liten plätt vid berget Karacadag.