Nästan tolv år före månlandningen – den 4 oktober 1957 – chockade Sovjetunionen USA med att bli först att sända en satellit i en bana runt jorden. Militärt och vetenskapligt motsvarade ”Sputnik” kanske inte riktigt all uppståndelse. Men propagandaframgången var enorm. 

I USA var de antikommunistiska stämningarna starka på 50-talet. Den ”röda faran” var ett existentiellt hot. Var terrorbalansen nu på väg att rubbas, med sovjetiska kärnvapenmissiler som kunde nå USA inom loppet av minuter? 

När Sovjetunionen följde upp med ”Sputnik II” och sände med hunden Lajka som passagerare kom USA:s självförtroende och framtidsoptimism än mer i dallring. Var rymden på väg att bli kommunistisk? Kunde USA snart attackeras från utomjordiska sovjetiska militärbaser? Paniken låg nära. 

USA:s republikanske president Dwight Eisenhower, krigshjälten från andra världskriget, tog det ändå relativt lugnt. Han visste att USA hade ett starkt övertag som kärnvapenmakt med överlägsen missilkapacitet. Bara ett Sovjetunionen med självmordinstinkt kunde dra i gång ett nukleärt krig. 

Snarare oroade sig Eisenhower över stigande försvarskostnader och ett allt mäktigare militärindustriellt komplex. Även om han 1958 var med om att etablera USA:s rymdstyrelse Nasa gav han inte rymdprogrammet någon hög prioritet. Men inledande bakslag och rena fiaskon öppnade för kritik, särskilt som demokrater i kongressen började varna för att USA halkade efter i den pågående kapprustningen. 

Det var ett tema som passade den unge demokraten John F Kennedy när han ställdes mot Eisenhowers vicepresident Richard Nixon i valet 1960. Säkerhetspolitiskt angrep Kennedy från höger och varnade för en ”växande missilklyfta” mot Sovjetunionen utan att bekymra sig så mycket om att det inte var sant. Det var effektiv politisk retorik. 

När Kennedy tog plats i Vita huset fortsatte det kalla kriget att eskalera mot Kubakrisen och andra konfrontationer. För USA var det ännu en förödmjukelse när kosmonauten Jurij Gagarin blev den första människan i rymden. För den nye presidenten var det nödvändigt att visa initiativkraft.

Den 25 maj 1961 stod han inför USA-kongressen och lovade att USA före decenniets slut skulle landsätta den första människan på månen. Nyttan var inte självklar i förhållande till prislappen på många miljarder dollar. Det var ett prestigeprojekt som kunde bidra till nationell samling, vidga Kennedys väljarbas och som passade väl in i hans politiska ledmotiv ”the new frontier”. 

Efterträdaren Lyndon B Johnson – som tog över när Kennedy mördades i november 1963 – stödde entusiastiskt Apolloprojektet trots att han distraherades av Vietnamkriget, medborgarrättskampen och studentkravaller. Men när månlandningen blev verklighet 1969 var det Richard Nixon som var i Vita huset och fick hylla astronauterna. Nixon, som påverkats av Kennedy, tog sedan initiativ för att finansiera ett nytt initiativ med rymdskyttlar. Det pågår fram till 2010 och ska då ersättas av ett nytt program.
USA:s framtid i rymden är dock oklar. Det finns en oro för kostnaderna. President Barack

Obama har redan beställt en översyn. Högtflygande visioner om utforskningar av rymden har knappast något politiskt genomslag. När president George W Bush i början av 2004 ambitiöst lovade att ta USA tillbaka till månen och vidare till Mars var det ett initiativ som föll platt till marken, avfärdat som en gimmick. Någon politisk entusiasm gick inte att uppbringa. Det kalla kriget var sedan länge över.