Rymden

Kalla kriget fick USA att sikta mot månen

Neil Armstrong, Michael Collins och Edwin "Buzz" Aldrin.

Foto: Scanpix Neil Armstrong, Michael Collins och Edwin "Buzz" Aldrin.

  • Skriv ut
  • Öka textstorlekMinska textstorlek
  • Rätta artikeln

Läsarreaktioner

Rymdkapplöpningen

4 oktober 1957: "Sputnik !" blir den första satelliten.

3 november 1957: "Sputnik 2" med hunden Lajka".

12 april 1961: Juri Gagarin blir den första människan i rymden.

20 februari 1962: John Glenn är den fösta amerikanen i omloppsbanan.

3 februari 1966: sovjet lyckas mjuklanda tt rymdskepp på månen.

2 juni 1966: USA lyckas mjuklanda ett rymdskepp på månen.

20 juli 1969: Neil Armstrong, den första människan på månen.

11 december 1972: "Apollo 17" på månen. den sjätte och sista landningen fram till i dag.

2 september 1976: "Viking 2" landar på Mars, Plain of Utopia. Hittar vattenfrost.

20 februari 1986:Sovjet skickar upp kärnan till rymdstationen "Mir".

24 april 1990: Hubbleteleskopet i omloppsbana.

September 1997: Marslandaren "Pathfinder" landsätter minifordonet "Sojourner" på den röda planeten.

20 november 1998: Bygget av rymdforskningssationen "ISS" påbörjas.

23 mars 2001: Den 15 år gamla rymdstationen "Mir" tas ur bruk och styrs ner i Stilla havet.

4 januari 2004: Den amerikanska marsroboten "Rover Spirit" sänder bilder från planeten bara några timmar efter landningen.

8 december 2006: Christer Fuglesang blir den första astronauten från Norden.

2010 monteras nästa del av "ISS" fast.

 

"New York" Den politiska bakgrunden till USA:s månlandning 1969 var det kalla kriget, kärnvapenskräck, kapprustning och klenmod. Apolloprojektet drogs i gång för att undanröja tvivel om USA:s ställning som ledande supermakt.

Den politiska bakgrunden till USA:s månlandning 1969 var det kalla kriget, kärnvapenskräck, kapprustning och klenmod. Apolloprojektet drogs i gång för att undanröja tvivel om USA:s ställning som ledande supermakt.

Nästan tolv år före månlandningen – den 4 oktober 1957 – chockade Sovjetunionen USA med att bli först att sända en satellit i en bana runt jorden. Militärt och vetenskapligt motsvarade ”Sputnik” kanske inte riktigt all uppståndelse. Men propagandaframgången var enorm. 

I USA var de antikommunistiska stämningarna starka på 50-talet. Den ”röda faran” var ett existentiellt hot. Var terrorbalansen nu på väg att rubbas, med sovjetiska kärnvapenmissiler som kunde nå USA inom loppet av minuter? 

Annons:

När Sovjetunionen följde upp med ”Sputnik II” och sände med hunden Lajka som passagerare kom USA:s självförtroende och framtidsoptimism än mer i dallring. Var rymden på väg att bli kommunistisk? Kunde USA snart attackeras från utomjordiska sovjetiska militärbaser? Paniken låg nära. 

USA:s republikanske president Dwight Eisenhower, krigshjälten från andra världskriget, tog det ändå relativt lugnt. Han visste att USA hade ett starkt övertag som kärnvapenmakt med överlägsen missilkapacitet. Bara ett Sovjetunionen med självmordinstinkt kunde dra i gång ett nukleärt krig. 

Snarare oroade sig Eisenhower över stigande försvarskostnader och ett allt mäktigare militärindustriellt komplex. Även om han 1958 var med om att etablera USA:s rymdstyrelse Nasa gav han inte rymdprogrammet någon hög prioritet. Men inledande bakslag och rena fiaskon öppnade för kritik, särskilt som demokrater i kongressen började varna för att USA halkade efter i den pågående kapprustningen. 

Det var ett tema som passade den unge demokraten John F Kennedy när han ställdes mot Eisenhowers vicepresident Richard Nixon i valet 1960. Säkerhetspolitiskt angrep Kennedy från höger och varnade för en ”växande missilklyfta” mot Sovjetunionen utan att bekymra sig så mycket om att det inte var sant. Det var effektiv politisk retorik. 

När Kennedy tog plats i Vita huset fortsatte det kalla kriget att eskalera mot Kubakrisen och andra konfrontationer. För USA var det ännu en förödmjukelse när kosmonauten Jurij Gagarin blev den första människan i rymden. För den nye presidenten var det nödvändigt att visa initiativkraft.

Den 25 maj 1961 stod han inför USA-kongressen och lovade att USA före decenniets slut skulle landsätta den första människan på månen. Nyttan var inte självklar i förhållande till prislappen på många miljarder dollar. Det var ett prestigeprojekt som kunde bidra till nationell samling, vidga Kennedys väljarbas och som passade väl in i hans politiska ledmotiv ”the new frontier”. 

Efterträdaren Lyndon B Johnson – som tog över när Kennedy mördades i november 1963 – stödde entusiastiskt Apolloprojektet trots att han distraherades av Vietnamkriget, medborgarrättskampen och studentkravaller. Men när månlandningen blev verklighet 1969 var det Richard Nixon som var i Vita huset och fick hylla astronauterna. Nixon, som påverkats av Kennedy, tog sedan initiativ för att finansiera ett nytt initiativ med rymdskyttlar. Det pågår fram till 2010 och ska då ersättas av ett nytt program.
USA:s framtid i rymden är dock oklar. Det finns en oro för kostnaderna. President Barack

Obama har redan beställt en översyn. Högtflygande visioner om utforskningar av rymden har knappast något politiskt genomslag. När president George W Bush i början av 2004 ambitiöst lovade att ta USA tillbaka till månen och vidare till Mars var det ett initiativ som föll platt till marken, avfärdat som en gimmick. Någon politisk entusiasm gick inte att uppbringa. Det kalla kriget var sedan länge över. 

0 . Per sida:

Andra har läst

Mer från förstasidan

 Vårdnadskonflikt. Bytte kön under partnerns graviditet. 64  4 tweets  59 rekommendationer  1 rekommendationer

Annons:
Annons:
Annons:
Annons:
Annons:
Annons:

Spara 498 kr!

 Läs DN digitalt – var, när och hur du vill.

Läs dagens tidning

 Ny form. Nu är det lättare att läsa tidningen digitalt!
Annons:

DN PÅ AGENDAN

Annons:
Annons:
Annons: