Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Vetenskap

Därför gillar du att straffa den som sniker sig

Foto: Alamy

Krönika. Människor kan samarbeta. Det är en grundbult för vår hela tillvaro. Vi klarar att hålla ihop i stora grupper. Vi kan leva i byar och städer. Vi kan upprätthålla nätverk över långa avstånd.

Den här utvecklade samarbetsförmågan verkar vara en egenskap som skiljer människor av vår typ från andra människotyper, som numera är utdöda.

Det är högst sannolikt att samarbetsförmågan är en avgörande orsak till att människor av vår typ lever i dag, medan exempelvis neandertalarna har dött ut. De hade sämre förmåga att hålla ihop stora grupper och nätverk på långa avstånd.

 

De flesta människor känner, mer eller mindre, behov av att straffa själviska individer som skor sig på andras bekostnad.

 

Samarbetsförmåga går inte bara ut på att vara snäll och trevlig, om någon trodde det.

Tvärtom har forskare från olika discipliner – bland annat nationalekonomer, biologer, antropologer och psykologer – alltmer börjat intressera sig för vår benägenhet att straffa andra, för det allmännas bästa.

Man skulle kunna säga att forskarna studerar ett medfött, allmänmänskligt behov att upprätthålla Jantelagen.

De flesta människor känner, mer eller mindre, behov av att straffa själviska individer som skor sig på andras bekostnad.

Vi känner rent av behov av att straffa snikare, även om inte vi själva är personligen drabbade och även om vi får betala ett ganska högt pris för vår straffinsats.

Antropologer har studerat detta beteende hos universitetsstudenter, bönder och lönearbetare i USA, boskapsskötande nomader i Kenya, jägar-samlargrupper i Tanzania, fiskare i Colombias mangroveskogar, jägar-fiskargrupper i Sibirien, och många andra grupper.

Det som kallas ”tredjeparts-straff” ”dyra straff” eller ”altruistiska straff”, förekommer i alla olika typer av mänskliga samhällen, dock i olika grad.

Låt mig ta ett exempel.

Du är på väg till jobbet tidigt på morgonen. Då ser du att en lokal restaurang har ställt ut begagnad friteringsolja vid den allmänna sopsorteringsstationen – trots att den enligt reglerna ska återvinnas på annat sätt. Du plockar upp den tunga, klibbiga oljedunken och bär den till restaurangens entré, även om det kostar dig några minuters försening. (Jag känner en som brukar göra detta.)

Om vi skulle utgå från en äldre, förenklad syn på hur evolutionen fungerar, borde sådant här beteende inte finnas. Vi skulle bara hjälpa våra egna släktingar, sådana som delar många gener med oss själva. Annars skulle våra gener ha dött ut för länge sedan – om man skulle tro sådana föråldrade, förenklade resonemang.

Men evolutionen fungerar mycket mer sofistikerat än så.

 

Många är benägna att betala ganska mycket för att straffa dem som är snikna mot andra.

 

I veckans nummer av tidskriften Nature har ekonomer och psykologer i USA, under ledning av David Rand, testat försökspersoner. Dessa försökspersoner har fått sitta i forskarnas laboratorium och spela spel med varandra, om pengar.

Forskarna kunde snabbt bekräfta vad många andra studier har visat – att många är benägna att betala ganska mycket för att straffa dem som är snikna mot andra.

Men de nya rönen visar också att de här självutnämnda ordningsmännen faktiskt gjorde en personlig vinst i det långa loppet. De fick bättre rykte. De betraktades som pålitliga. Andra blev mer intresserade av att samarbeta med dem.

Själviskt beteende triggar alltså självuppoffrande straff, som i längden verkar leda till bättre rykte. Du kan förlora på kort sikt om du straffar snikare, men du vinner på längre sikt. Det skulle alltså kunna vara den mekanism som gör att mänskligheten har utvecklat sin höga grad av samarbetsförmåga.

Tänk på det nästa gång du häcklar kvarterets självutnämnda ordningsman i sopsorteringen, eller någon beskäftig kvinna som uppmanar ungdomar att sluta kasta skräp på gatan (den senare kan vara jag).